Den här texten kan bäst beskrivas som ett öppet brev till kristna ledare som på något sätt är involverade i uppföljningen av “Det finns hopp”-kampanjen i Piteå.

Jag vill egentligen inte skriva och än mindre publicera den här texten. Det känns obekvämt på flera plan och det skulle vara enklast att låta bli. Att jag ändå gör det beror på att jag upplever att "chefen" vill att jag ska göra det.

Du som har hamnat här vet kanske ingenting om mig, men relevansen i det jag har att säga beror inte på att det är just jag som säger det, så någon presentation blir det inte här och nu.

Att det var HELT OTROLIGT att se gensvaret behöver jag inte säga. Det är alla vi som vill se Guds rike expandera överens om. Att de som för första gången fick ett verkligt möte med Jesus behöver en kristen gemenskap att växa i är vi högst sannolikt också överens om. Vi är sannolikt också överens om att dessa människor kan behöva mycket support och stöttning, inte minst där missbruk och/eller psykisk ohälsa finns med i bilden.

Vad är vi då möjligen inte överens om? Faktum är att jag tror att vi är överens om de grundläggande premisserna. Vi vill ju alla, tror jag, att dessa nykristna ska få växa och bli lärjungar som på alla livets områden följer Jesus.

Ändå är jag livrädd för att vi - alltså vi som funnits med i kyrkliga sammanhang sedan länge - mer eller mindre ska försöka göra dessa människor till duktiga gudstjänstbesökare. Eller att vi hoppas mer på att dessa ska rädda den nedåtpekande medlemsstatistiken hos de sammanhang vi är organiserade i, än på att dessa människor ska bli och förbli lärjungar till Jesus som fortsätter expandera Guds rike alldeles oavsett i vilket sammanhang det sker i, traditionellt organiserat eller inte.

Jag är också rädd att vi - alltså, återigen, vi som funnits med i kyrkliga sammanhang sedan länge - inte ska förstå hur viktigt det kan vara att ta människors frågor på allvar, samt förstå att det kan vara av yttersta vikt att någon faktiskt får svar på sina frågor, även när det gäller frågor som vi själva aldrig ställt och som vi tycker är mer eller mindre onödiga att ställa.

Människor som inte har haft någon nämnvärd kontakt med kristen tro tidigare bär helt enkelt på en helt annan världsbild än den som varit kristen i 50 år (och därmed inte heller har vuxit upp med det massiva tryck av kontra-kristna idéer och värderingar som vår kultur bjuder på idag), och därför bör det inte förvåna oss att deras frågor är andra än vad våra frågor var när vi började följa Jesus. Vår målsättning måste därför vara att ge ordentliga svar, inte de ska begrava sina potentiellt "jobbiga" frågor.

(Som en parentes kan nämnas att det vanligaste skälet att tvivla på att det finns en god Gud fortfarande är det som brukar kallas det ondas problem. Numera finns också föreställningen att vetenskap har motbevisat Guds existens och/eller Bibeln högt upp på listan. Detta är min erfarenhet efter flertalet samtal med både troende och icke-troende, men det bekräftas också bredare av flera studier. Mer pastorala frågor som “Hur kan Gud älska mig?” förekommer förstås också, men den sortens frågor brukar vi vara bättre på att hantera än de intellektuella.)

Sedan har vi de två tankebyggnader som i vår tid underminerar det kristna budskapet kanske mer än något annat: relativism och kompartmentalisering.

Relativism förekommer i flera varianter, men de vanligaste är nog en variant av sanningsrelativism och moralisk relativism. Sanningsrelativismen säger att det som är sant för dig (exempelvis att vi behöver Jesus) inte behöver vara sant för någon annan. Sanningen är så att säga subjektiv. Moralisk relativism säger att moralen är subjektiv (att det finns en objektiv moralisk lag som utgår från Gud, och som alla människor har brutit mot, vilket evangeliet förutsätter, undermineras således av detta).

Något förenklat kan man säga att relativismen gör att Jesus och evangeliet hamnar i samma kategori som glass istället för insulin. Det vill säga, om man ska tro på Jesus eller inte blir en subjektiv smaksak (som frågan om vilken glassmak som är godast) istället för en fråga med ett objektivt svar (som frågan om huruvida en typ-1-diabetiker behöver tillföra insulin i kroppen). Jesus är dock inte som glass, utan som insulin.

Kompartmentalisering är ett annat fenomen som i den här kontexten innebär att man delar in livet i olika, isolerade sfärer. Det innebär exempelvis att man kan ha kristen tro som sin favoritreligion på samma sätt som man har Lars Winnerbäck som sin favoritartist. Ett annat sätt att beskriva det är att man har olika rum i sitt liv, inklusive ett religiöst rum. Och i det religiösa rummet kan Jesus vara det viktigaste som finns, men det finns liksom ingen kontakt mellan de olika rummen. Någon kan alltså hängivet sjunga lovsång en lördagskväll utan att den tro som man då ger uttryck för har någon effekt på hur man lever resten av sitt liv.

Poängen med att nämna detta är inte att precis alla människor som kommer “utifrån” bär på dessa tankebyggnader, men jag tror att det är av stor vikt att vi i Kristi kropp jobbar med och är medvetna om dessa världsbildsfrågor så att vi kan hjälpa människor till ett helt lärjungaskap som involverar precis vartenda av livets olika områden.

(Jag vågar förresten påstå att många innanför kyrkväggarna också dras med dessa och besläktade tankebyggnader, och att det undervisas alldeles för lite om en biblisk och kristen världsbild i kontrast till de varianter av en humanistisk världsbild som är förhärskande i vår kultur, samt att för många därför lever med en semi-humanistisk världsbild plus Jesus istället för en helgjuten kristen världsbild.)

Jag vill egentligen inte bli alltför varken filosofisk eller långrandig i den här texten, men eftersom att Kristi kropp i vår del av världen står under konstant inflytande (eller kanske snarare attack) från kontra-kristna idéer och tankebyggnader av detta slag, och att jag inte kan säga att jag tycker att vi gör ett bra jobb med att hantera detta, så menar jag att det är relevant i kontexten för denna text.

Tillbaka till de som mötte Jesus i tältet.

Jag hoppas att de farhågor jag målar upp saknar grund i verkligheten och att uppföljningsarbetet kommer att ske utan tanke på medlemsstatistik och med stor känslighet för var den enskilda människan befinner sig och på vilket sätt vi i Kristi kropp bäst kan stötta och vägleda in i ett lärjungaskap som sträcker sig över livets alla områden.

Jag hoppas vidare att vi inte förväxlar att följa Jesus med att följa en kyrklig kultur, så att vi inte gör lärjungaträning till en kurs i hur man smälter in i kyrkliga miljöer. ("Kom som du är och bli som oss!", känns det igen?)

Jag hoppas också att vi inte underskattar vikten av att hantera tvivel och frågor ordentligt, inklusive världsbildsfrågor. Allt detta för att dessa människor ska få så goda möjligheter som möjligt att få en robust grund för tron och en djupgående insikt om att det kristna budskapet inte bara är fantastiskt (som en god glass), utan också sant och livsnödvändigt, oberoende av våra skiftande sinnesstämningar (som insulin).

Nu då? Jag vet faktiskt inte ens om detta kommer att läsas av rätt personer, men om du som läser detta är "rätt person" och tror att någon, med insikt i (bland annat) de saker jag skriver om ovan, skulle kunna vara en resurs i det fortsatta arbetet, då går det utmärkt att skicka ett mail till andreas@troochtankande.se. Samma sak gäller om du vill att jag ska förklara något ytterligare, om du vill veta mer om mig, om du vill kritisera det jag skriver eller vad som helst. Kör på bara!