Johan Kärnbo hävdar, i en debattartikel i Dagen, att kyrkans bekännelse att Gud är god och allsmäktig utgör en logisk motsägelse. Om detta stämmer så är tro på Gud (så som 'Gud' definieras av bland annat kristen teism) precis lika orimlig som tro på fyrhörniga trianglar.
Låt oss analysera!
[...] jag kan [...] se en stor legitimitet i en typiskt ateistisk invändning mot vår Guds existens; ”Gud finns inte”. Vilken Gud är det som inte finns, menar kristna att man då ska fråga.
Ateistens svar på den frågan är givetvis: Det är en god Gud som inte finns. Som kristen är det inte alls svårt att bemöta detta, det vill säga så länge man är beredd att bryta mot logikens regler, vilket är lätt att göra med hänvisning till att Gud är större än vårt förstånd. Men för en ateist utan övernaturliga uppenbarelser är det inte alldeles lätt att …
Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.
Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.
När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet …
Om man frågar någon som inte tror att Gud existerar om anledningen till det, då får man ofta höra att om Gud fanns, då skulle det inte finnas så mycket ondska i världen.
Invändningen finns i alla möjliga olika former, mycket beroende på vem som uttrycker den. Att det inte är ett problem endast för intellektuella filosofer, det är tydligt i och med att även barn spontant kan formulera liknande tankar, om än inte lika strukturerade och tydligt formulerade.
Den första som formulerade problemet i detalj sägs ha varit en grekisk filosof vid namn Epicurus (341-270 f.Kr). Det är alltså inga nya tankar. Så hur kommer det sig då att kristendomen har kunnat växa så mycket, trots att problemet i fråga är äldre än kristendomen? Är problemet inget verkligt problem? Är kristna människor inte tillräckligt intelligenta för att förstå problemet?
Ungefär så här ser argumentet ut:
(1) Gud existerar och …