Vi har många potentiella gudar (i funktionell betydelse; de saker som är viktigast i våra liv). Pengar, sex och makt är tre klassiska sådana. I vår kultur tror jag dock att den största guden är autonomin; det viktigaste i många människors liv är att bestämma själva. I slutändan måste man bara kunna säga det Frank Sinatra sjunger i individualismens nationalsång: I did it my way.
Vi är därför ytterst skeptiska mot auktoriteter. Ingen ska komma och säga hur jag ska leva mitt liv. Vi kan gå med på vissa undantag, som svensk lagstiftning, men på områden som inte regleras av svensk lag ska ingen komma och säga hur jag bör handla. Jag bestämmer minsann själv!
Det här påverkar naturligtvis hur vi (som kallar oss kristna) ser på och förhåller oss till Gud. I värsta fall blir det så att Gud måste uppfylla våra kravlistor för att vara acceptabel. …
Jag skrev i ett tidigare inlägg att det kristna hoppet inte är himlen (förstått som något icke-fysiskt), utan uppståndelsen (den fysiska kroppens uppståndelse). Jag nämnde då också att tanken på livet efter detta som något icke-fysiskt ofta går hand i hand med en felaktig föreställning om det mänskliga och det fysiska som någonting dåligt. Jag tänkte nu kort spinna vidare på detta.
Föreställningen om det fysiska eller mänskliga som något dåligt och himlen som den slutgiltiga befrielsen från detta är inte en kristen föreställning, utan en gnostisk. Ändå tycks den vara relativt vanlig bland kristna, vilket kan yttra sig i alltifrån en tveksam hållning gentemot njutning, till likgiltighet i miljöfrågor. (Liksom, vi ska ju ändå lämna den här världen för gott, så varför bry sig om gifter i havet?)
Att Gud blev människa i Jesus från Nasaret, det tänker jag att varenda kristen bör ha koll på. Det tillhör …
Johan Kärnbo hävdar, i en debattartikel i Dagen, att kyrkans bekännelse att Gud är god och allsmäktig utgör en logisk motsägelse. Om detta stämmer så är tro på Gud (så som 'Gud' definieras av bland annat kristen teism) precis lika orimlig som tro på fyrhörniga trianglar.
Låt oss analysera!
[...] jag kan [...] se en stor legitimitet i en typiskt ateistisk invändning mot vår Guds existens; ”Gud finns inte”. Vilken Gud är det som inte finns, menar kristna att man då ska fråga.
Ateistens svar på den frågan är givetvis: Det är en god Gud som inte finns. Som kristen är det inte alls svårt att bemöta detta, det vill säga så länge man är beredd att bryta mot logikens regler, vilket är lätt att göra med hänvisning till att Gud är större än vårt förstånd. Men för en ateist utan övernaturliga uppenbarelser är det inte alldeles lätt att …
I majnumret av Budbäraren finns en insändare av Kenneth Ferm som jag vill kommentera. Precis som Ferm tror jag på respekt för varandra i den teologiska debatten. Jag tror vidare att en sansad och saklig teologiska debatt är en god och nödvändig sak.
Ferm skriver:
Efter min förra debattartikel har jag haft samtal där jag fått frågan om jag inte tror på Bibelns ord. Mitt svar blir att ingen av oss har den absoluta sanningen om Bibelns ord, vi tolkar Bibelns ord. Det räcker med att se alla olika kristna samfund runt omkring oss för att inse detta.
Här ställs (1) att ha ”den absoluta sanningen om Bibelns ord” mot (2) att ”vi tolkar Bibelns ord”. En titt på alla ”olika kristna samfund runt omkring oss” gör att vi inser detta, menar Ferm. Det är ju helt uppenbart att det finns en tolkningsvariation bland kristna (och andra), vilket naturligtvis förutsätter …
Är det viktigt att tänka och tala sant om Gud? Jag tror att de flesta gudstroende människor jag känner skulle besvara den frågan jakande. I alla fall efter att ha funderat ett tag.
Vid första anblick skulle kanske en del invända med att det viktigaste är ”hjärtats tro på Jesus” eller att man har ”tagit emot Jesus” (vilket är kyrkspråk som kort sagt beskriver ett personligt förhållningssätt till den andra personen i treenigheten som bejakar det egna behovet av frälsning).
Jag är dock övertygad om att dessa ”invändare” håller med om att ordet ‘Jesus’ har en mycket specifik betydelse i dessa meningar och att till exempel ”hjärtats tro på Jesus” inte kan sägas vara det viktigaste om ordet ‘Jesus’ definieras som ”Texas chili” (trots att det är en fantastisk maträtt!).
Jag är också övertygad om att samma personer håller med om att det är av avgörande betydelse huruvida det är …
Jag tittade på samtalet mellan Marcus Birro och Christer Sturmark tidigare idag. Det handlade kanske inte så mycket om det ämne som var annonserat (Gud och moralen) men det var helt klart både intressant och underhållande. Tänkte bara kort kommentera en sak som Sturmark sa, som faktiskt hade med ämnet att göra:
Men jag tror inte att moralen kommer ifrån Gud. Och egentligen så skulle jag vilja säga att kristna har samma… problem att förhålla sig till, eftersom… jag tror inte ens du [...] som är gudstroende skulle säga att Gud avgör vad som är moraliskt gott. Jag tror inte du skulle säga att Gud skulle kunna bestämma att det är moraliskt rätt att döda oskyldiga barn. Det skulle du säga att det kan han inte göra, Gud. Eller hur? [...] Och då är det ju så att då är det ju fel att mörda oskyldiga barn oavsett om …
Torbjörn Carlsson, krönikör i Piteå-Tidningen, berör med viss frekvens kristen tro, och då vanligen på ett raljerande sätt. I Carlssons senaste krönika, rubricerad ”Kanske är Gud ett virus”, skrivs ett par saker jag vill kommentera:
Därmed över till Jesus. Det finns inga samtida dokument som styrker att han överhuvudtaget funnits. De nedtecknade utsagor som existerar skrevs 50-100 år efter hans död.
Här behöver man inte säga mycket mer än: Och?
Det är korrekt att det inte finns några samtida dokument, men vilken slutsats bör vi dra av detta? Att Jesus egentligen aldrig har existerat? Det är en, bland historiker, väldigt kontroversiell slutsats, och bevisbördan vilar på Carlsson ifall han vill hävda detta.
I kristendomen jämställs han med Gud. En ren hädelse om man läser första budordet i gamla testamentet.
”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.
Carlsson har uppenbarligen inte förstått treenighetsläran. Jesus är, enligt kristendomen, …
Jag har, som de flesta andra människor, uppfattningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Jag hyser också försanthållanden om vad det är som gör en handling rätt respektive fel, god respektive ond, samt att det överhuvudtaget finns moraliska fakta; att en moralisk uppfattning har ett sanningsvärde, att den antingen är sann eller falsk.
Att det finns moraliska fakta implicerar att moralen är objektiv, i motsats till subjektiv. En moralisk utsaga är sann eller falsk i kraft av dess överensstämmelse med något ”där ute”. Detta förhållningssätt kräver en förklaring. Vad är det ”där ute” som gör en moralisk utsaga sann eller falsk? Vad är moralens ontologiska grund? Mitt svar på den frågan är: Gud.
När jag säger att Gud är god, då menar jag inte att Gud lever upp till en norm (som en god människa gör, om hon är god), utan att Gud är paradigmet …
Thomas Nagel är professor i filosofi och rättsvetenskap vid New York University. Han skriver något ytterst intressant angående rädsla för religion (rädsla för Gud?):
In speaking of the fear of religion, I don’t mean to refer to the entirely reasonable hostility toward certain established religions and religious institutions, in virtue of their objectionable moral doctrines, social policies, and political influence. Nor am I referring to the association of many religious beliefs with superstition and the acceptance of evident empirical falsehood. I am talking about something much deeper — namely, the fear of religion itself.
I speak from experience, being strongly subject to this fear myself: I want atheism to be true and am made uneasy by the fact that some of the most intelligent and well-informed people I know are religious believers. It isn’t just that I don’t believe in God and, naturally, hope that I’m right in my belief. …
I en föreläsning jag nyligen lyssnade på gör Peter Kreeft (filosofiprofessor vid Boston College) följande analys:
The existence of a real morality, a real distinction between good and evil, cannot be explained without something like God. That argument presupposed the premise that good and evil are objectively real. Many people say they don’t believe that premise. They say morality is man-made, subjective and relative. Like the rules of a game or politics.
But when you ask this people whether they really believe that it’s okay to rape, or to be a Hitler, or a cannibal, or even to burn down the rain forest, they don’t say then that morality is only subjective.
When they tell you not to impose your morality on them, suppose you tell them ‘That’s your morality, but imposing morality on other people, that’s my morality!’ And tell them not to impose their morality of tolerance and …