Vi har många potentiella gudar (i funktionell betydelse; de saker som är viktigast i våra liv). Pengar, sex och makt är tre klassiska sådana. I vår kultur tror jag dock att den största guden är autonomin; det viktigaste i många människors liv är att bestämma själva. I slutändan måste man bara kunna säga det Frank Sinatra sjunger i individualismens nationalsång: I did it my way.
Vi är därför ytterst skeptiska mot auktoriteter. Ingen ska komma och säga hur jag ska leva mitt liv. Vi kan gå med på vissa undantag, som svensk lagstiftning, men på områden som inte regleras av svensk lag ska ingen komma och säga hur jag bör handla. Jag bestämmer minsann själv!
Det här påverkar naturligtvis hur vi (som kallar oss kristna) ser på och förhåller oss till Gud. I värsta fall blir det så att Gud måste uppfylla våra kravlistor för att vara acceptabel. …
Konceptet religion underminerar kristen tro.
Om du inte tycker att det låter konstigt så beror det antagligen på att du är bekant med klyschan om att tro på Jesus handlar om en relation och inte religion, men det är faktiskt inte den frasen jag har i åtanke.
Det inte nödvändigtvis de saker och företeelser som vi kategoriserar som religion som underminerar kristen tro (även om det kan vara så också), utan snarare föreställningen om religion som en egen sfär av saker och företeelser.
I vår kultur anses religion vara en privatsak; något som inte har med fakta och kunskap att göra, något som snarare handlar om personliga preferenser, (subjektiv) mening, tycke och smak.
Religion är med andra ord ett delområde i den subjektiva och privata sfären, medan exempelvis vetenskap placeras i den objektiva och publika sfären.
Detta synsätt, som även finns hos människor som kallar sig kristna, medför …
I luthersk teologi finns ett antal paradoxer, ett antal lärosatser som tycks vara oförenliga. Man menar att man från bibeltexten direkt kan härleda vissa lärosatser: A, B och C. När A och B tycks implicera icke-C så håller man ändå fast vid A, B och C, och menar att det är det människans begränsade eller ”förmörkade” förnuft som felaktigt betraktar A, B och C som oförenliga.
Jag ska direkt erkänna att jag har problem med detta förhållningssätt. En paradox är per definition en skenbar motsägelse. Om något tycks vara logiskt motsägelsefullt så kan man inte med rätta kalla det paradox utan att visa att det inte föreligger en verklig motsägelse. Det räcker, enligt min mening, inte med att endast hänvisa till det mänskliga förnuftets begränsningar när man framhåller ett antal till synes oförenliga lärosatser. Då skulle man kunna komma undan med vad som helst.
Det är inte heller …
I majnumret av Budbäraren finns en insändare av Kenneth Ferm som jag vill kommentera. Precis som Ferm tror jag på respekt för varandra i den teologiska debatten. Jag tror vidare att en sansad och saklig teologiska debatt är en god och nödvändig sak.
Ferm skriver:
Efter min förra debattartikel har jag haft samtal där jag fått frågan om jag inte tror på Bibelns ord. Mitt svar blir att ingen av oss har den absoluta sanningen om Bibelns ord, vi tolkar Bibelns ord. Det räcker med att se alla olika kristna samfund runt omkring oss för att inse detta.
Här ställs (1) att ha ”den absoluta sanningen om Bibelns ord” mot (2) att ”vi tolkar Bibelns ord”. En titt på alla ”olika kristna samfund runt omkring oss” gör att vi inser detta, menar Ferm. Det är ju helt uppenbart att det finns en tolkningsvariation bland kristna (och andra), vilket naturligtvis förutsätter …
Jag vill kommentera en inomkyrklig företeelse:
Det tycks finnas en tendens bland kristna att vilja tona ner sådant som har med moraliska plikter att göra.
Vissa menar att folk inte behöver höra hur dåliga de är, att evangeliet är det viktiga, och att människor i princip bara behöver höra att de är älskade.
Vissa menar att Guds lag och moraliska vilja inte är så viktig eftersom att det är evangeliet och tron på Jesus som frälser, och att vi därför inte behöver bry oss så mycket om vad Gud vill och inte vill när det gäller hur vi handlar och lever våra liv. Exempelvis så kanske Gud tycker att det är bäst om jag låter bli att ha sex med någon som jag inte är gift med, men det är liksom inget jag behöver bry mig så mycket om (speciellt inte när en sådan moralisk norm krockar med det som …
En klassisk tanke i kristen tro är att alla människor (utom t.ex. Jesus) har någon form av ”defekt” som gör det oundvikligt att de syndar, samt att denna ”defekt” är en konsekvens av den första människans synd. Läran om arvssynd har formulerats på olika sätt i olika traditioner (vissa använder ett annat namn för den), men det här kan nog sägas beskriva en tanke som är gemensam för de flesta.
Ett intuitivt villkor för moraliskt ansvar är emellertid följande:
En person P är moraliskt ansvarig för att H inträffar endast om H inträffar och det hade varit möjligt för P att förhindra att H inträffar.
Så, om jag syndar som ett resultat av att Adam (den första människan) syndade, hur kan jag då vara moraliskt ansvarig – och därmed klandervärd – för min synd?
Detta är enligt min mening en mycket viktig fråga och det förvånar mig att diskussioner av …
Nåd är ett centralt begrepp i kristen tro, men vad betyder det egentligen? Ibland hör jag märkliga uttalanden som tycks bygga på en haltande förståelse av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd. Det kan förstås vara jag som är ute och cyklar och i så fall hoppas jag att någon korrigerar mig så snabbt det bara går. Förståelsen av vad det betyder att den troende blir räddad av nåd verkar nämligen ha konsekvenser som sträcker sig långt in i andra teologiska frågor.
Ibland hör jag påståenden i stil med ”Om Gud inte räddar oss, då är Gud inte god!” eller ”Om Gud inte räddar alla människor, då är Gud orättvis!” Jag vill påstå att dessa – och liknande påståenden – inte går att förena med nåden. Varför? Helt enkelt därför att om Gud på något sätt är ålagd att rädda oss, om Gud är skyldig …
Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?
Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.
Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle …