Jag skrev för ett par månader sedan ett kort inlägg om fri vilja och universalism, där jag hävdade att det inte på något sätt är säkert att Gud kan få alla människor att vilja ha med honom att göra, samt att det för Gud inte är önskvärt att tvinga någon människa att spendera evigheten med honom.
Detta anser jag fortfarande är ett stort (filosofiskt) problem för universalismen. Det verkar inte finnas någon som helst rimlig orsak att tro att varenda människa förr eller senare skulle vilja ha med Gud att göra (och därmed omvända sig från sitt uppror). Det finns liksom ingen ”tvingande princip” som kommer att få människor att välja på ett visst sätt (det skulle motsäga existensen av människans fria vilja).
Inte heller verkar det finnas någon – varken filosofisk eller teologisk – orsak att tro att Gud på något sätt skulle vara ålagd att inte tidsbegränsa …
Det här blir ett kort inlägg så jag går direkt till mitt påstående: Fri vilja och universalism (alla människor blir räddade till slut) är svåra att förena. Här följer det något oslipade argumentet:
(1) Varelser med fri vilja kan välja att förkasta Gud; det ligger i frihetens natur att det är möjligt för dem att inte vilja ha med Gud att göra.
(2) Människor har fri vilja.
(3) Det är inte önskvärt för Gud att tvinga någon människa, som inte vill ha med honom att göra, att spendera evigheten tillsammans med honom.
(4) Universalism, om den är sann, innebär pga (2) och (3) att alla människor till slut vill ha med Gud att göra.
Här skymtar jag ett problem. Vad har vi för orsak att tro att alla människor till slut vill ha med Gud att göra? Givet mänsklig frihet (fri vilja) så är det långt ifrån självklart att …