I luthersk teologi finns ett antal paradoxer, ett antal lärosatser som tycks vara oförenliga. Man menar att man från bibeltexten direkt kan härleda vissa lärosatser: A, B och C. När A och B tycks implicera icke-C så håller man ändå fast vid A, B och C, och menar att det är det människans begränsade eller ”förmörkade” förnuft som felaktigt betraktar A, B och C som oförenliga.
Jag ska direkt erkänna att jag har problem med detta förhållningssätt. En paradox är per definition en skenbar motsägelse. Om något tycks vara logiskt motsägelsefullt så kan man inte med rätta kalla det paradox utan att visa att det inte föreligger en verklig motsägelse. Det räcker, enligt min mening, inte med att endast hänvisa till det mänskliga förnuftets begränsningar när man framhåller ett antal till synes oförenliga lärosatser. Då skulle man kunna komma undan med vad som helst.
Det är inte heller …
Ibland när jag kollar TV-nyheterna eller råkar snegla lite på något morgonprogram och det är någon expert som intervjuas i någon fråga, då händer det att den utvalda experten slänger ur sig saker som jag anser är helt felaktiga. Det är förstås i sig självt inte konstigt alls. Jag menar, min världsbild (den kristna) är ju inte direkt i majoritet, speciellt inte bland experterna – och inte i Sverige i alla fall. Men det är precis det jag tycker är ungefär hur dumt som helst.
Min ödmjuka analys av det hela är att vi kristna får skylla oss själva.
Det är förstås önskvärt för vem än som vill påverka samhället att ”nyckelpositioner” innehas av sådana som omfattar de uppfattningar man själv bär på. Det är inget märkligt med det. Här måste man dock konstatera att vi kristna inte har lyckats så bra.
Jag tror att förklaringen (åtminstone delvis) ligger i …