I föregående text om sola scriptura (härefter SS) utgick jag från följande definition:

Skriften är den högsta och enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv och all kristen lära måste, explicit eller implicit, härledas från Skriften.

En möjlig invändning mot min kritik mot SS, som jag bara delvis berörde, är att den historiska formuleringen av SS endast inbegriper att Skriften är den enda ofelbara auktoriteten för kristen tro och kristet liv idag.

Under kyrkans första tid var Skriften självklart inte den enda ofelbara auktoriteten. En bit in i kyrkans första tid utgjorde (som minst) Gamla Testamentet, enstaka epistlar och muntlig lära från apostlarna bindande - och rimligen ofelbar - auktoritet för kristet liv och kristen lära. (Kyrkomötet i Apg 15 antyder att det inte bara var apostlarna, utan även deras efterträdare, som hade bindande auktoritet, men det kan vi lämna för nu.)

Givet detta så är en potentiell argumentationslinje för SS att den bindande och ofelbara lära som, inspirerad av Gud, “fångades” i skrift helt enkelt är den enda vi har kvar idag.

Mer formellt kan man resonera så här:

  1. Skriften är en ofelbar auktoritet för kristen tro och kristet liv.
  2. Idag finns inga andra ofelbara auktoriteter.
  3. Alltså är Skriften den enda ofelbara auktoriteten idag.

SS ska alltså inte förstås som att Skriften är den enda ofelbara auktoriteten i alla tider, utan endast från och med att den sista aposteln dog (eller något sådant).

Vid första anblick är detta betydligt rimligare än att SS är en universell princip som därmed måste ha varit giltig även när Jesus vandrade på jorden (vilket jag kritiserade i föregående text). Det finns likväl problem här.

Denna förståelse av SS innebär att SS inte endast vilar på Skriften, utan på antaganden gällande historiska omständigheter (premiss 2). Vi kan alltså, igen, notera att SS inte lever upp till sitt eget kriterium.

Om Skriften hade innehållit en utsaga om att Skriften ska utgöra den enda ofelbara auktoriteten efter den sista apostelns död (eller något annat som med nödvändighet implicerar detta eller något snarlikt), då hade SS kunnat härledas från Skriften, men något sådant finns inte där.

Det är, menar jag, därför omöjligt att undkomma slutsatsen att SS, givet denna förståelse av principen, inte kan härledas från Skriften, och att SS därför inte lever upp till sitt eget kriterium.

Vidare så är premiss 2 allt annat än självklar och behöver därför motiveras. Varför ska jag tro att det idag inte finns några andra ofelbara auktoriteter för kristen tro och kristet liv? Detta är möjligen en naturlig utgångspunkt, rent psykologiskt, för någon som har en protestantisk bakgrund (det var det definitivt för mig), men detta antagande behöver, som sagt, motiveras.

Avslutningsvis vill jag säga att jag är mer sympatisk gentemot denna förståelse av SS, men den innebär också ett svagare anspråk, eftersom att sanningsvärdet i SS då beror på historiska omständigheter snarare än på Skriftens ofelbara auktoritet.

(Det senare innebär förhoppningsvis att den protestant som har denna uppfattning om SS är mindre låst i sin position än den protestant som uppfattar SS som något som “strömmar ut” från Skriften.)