Sju saker jag har ändrat uppfattning om

I slutet av januari 2020 satt jag på Bastard Burgers och åt lunch med en podd i öronen. Detta i sig var inget ovanligt. Jag gillar burgare och föredrar ibland (ofta?) att bejaka min introverthet genom att äta lunch med mina egna tankar och ett intressant samtal i öronen. Just denna gång lyssnade jag på Matt Fradds intervju med William Lane Craig i Pints with Aquinas.¹

Om någon vid denna tidpunkt hade sagt åt mig att jag drygt tre år och tio månader senare skulle bli katolik så hade jag förmodligen skrattat, men nu är jag alltså, sedan en knapp vecka, upptagen i Katolska kyrkans fulla gemenskap.

Det har alltså hänt en del sedan jag åt den där burgaren.

Min resa har på många sätt varit av intellektuell natur, men inte enbart. Det har lika mycket varit en andlig resa. Inte i bemärkelsen att jag har bytt ut Jesus mot något annat. Jag har tvärtom hittat mer av Jesus. Min tro och mitt liv har fått mer både bredd och djup.

Att gå från samfundsoberoende, sakramentagnostisk, ex-svenskkyrklig, ämbetsförnekande, semikarismatisk halvlutheran till katolik kan man nog tänka sig skulle innebära en sorts åtstramning, och i en viss bemärkelse är det ju sant. Jag menar, tidigare hade jag inget annat än min egen tolkning av Bibeln att rätta mig efter, men nu har jag ju något betydligt mer konkret, rigoröst och omfattande.

Trots detta har jag aldrig känt mig mer fri än nu.

Sedan jag åt den där burgaren i januari 2020 är det självklart många saker som jag har omvärderat, ändrat uppfattning om, och/eller ändrat förhållningssätt till (annars skulle jag ju inte ha kunnat bli katolik). Här följer ett par exempel på sådana saker.

Först vill jag bara klargöra att det följande kommer att vara mer av en redogörelse för saker jag har ändrat uppfattning om än en argumentation för min nya position i de frågor som berörs. Om någon hör av sig och påpekar att jag inte har "bevisat" min nya position, då kommer jag alltså högst troligt att svara "Jag vet, det var inte heller min avsikt." Med det sagt så är man välkommen att höra av sig, även med kritiska frågor, om man vill det.

Kristen epistemologi

Jag har redan skrivit om varför jag slutade bejaka reformationens formalprincip, sola scriptura (Skriften allena), och jag tänker inte upprepa något i onödan. Detta med kristen epistemologi (i den här kontexten: hur man får kunskap om vad den kristna tron är och vad den innehåller) måste dock nämnas.

När jag åt ovan nämnda burgare så var min uppfattning att det var Bibeln och inget annat som utgjorde källan till kunskap om kristen lära.

Jag var naturligtvis medveten om att denna uppfattning i den protestantiska kontexten har gett upphov till en myriad av protestantiska samfund, församlingar och kyrkor. Grupper som inte kommer överens i rätt så centrala frågor - och som inte ens kommer överens om vilka frågor som ska betraktas som centrala.

Detta, och att också uppenbart intelligenta och pålästa människor drog olika slutsatser i viktiga frågor, hade börjat skava. Varför skulle jag tro att just jag hade rätt i min tolkning av Bibeln? Eller varför skulle jag tro att jag kunde avgöra vilken teolog/exeget som tolkade en viss bibeltext korrekt? Jag gjorde exempelvis ett försök att reda ut dopfrågan ett par år tidigare, men det slutade med att jag gav upp och blev agnostisk i frågan.² Just då såg jag dock inget alternativ till den protestantiska epistemologin.

Nu, drygt tre och ett halvt år senare, håller jag inte längre för sant att det är Bibeln och inget annat som utgör källan till kunskap om kristen lära. Jag har istället kommit att acceptera att Bibeln och Traditionen tillsammans utgör depositum fidei (the deposit of faith på engelska, trosskatten på svenska) samt att det finns någon som faktiskt har tolkningsföreträde, nämligen Kyrkans magisterium (läroämbete).

Jag kan tänka mig att flera av mina protestantiska vänner och bekanta uppfattar detta som kontroversiellt. Det finns nog också en och annan som betraktar min resa mot Katolska kyrkan som ett tecken på "avfall från den sanna tron", där den "sanna tron" implicit antas vara produkten av just deras bibeltolkning (vilket i så fall främst utgör en illustration av ett av problemen med den protestantiska epistemologin).

Jag kan konstatera att jag inte på något sätt har en lägre syn på Bibeln nu än tidigare. Bibeln har inte minskat i värde eller relevans; istället har dess budskap kompletterats och fördjupats av Traditionen och vägledningen från Kyrkans magisterium.

Jag har inte heller förlorat något, utöver min växande teologiska skepticism (och den saknar jag inte!). På ett personligt plan känner jag snarare att jag har vunnit en djupare och mer nyanserad förståelse av den kristna tron som helhet, samt en mer påtaglig känsla av kontinuitet med den historiska kyrkan.

Kyrkosyn och ämbetssyn

Tidigare betraktade jag kyrkan som något ganska abstrakt. Jag förnekade att kyrkan i egentlig mening var något mer konkret än "alla människor som tillhör Kristus". Dvs. jag betraktade kyrkan som en grupp vars inklusionsvillkor var sann tro på Jesus. Inte en viss organisation, ett visst samfund eller något sådant. Sådana saker kunde enligt min mening endast kallas "kyrkan" för att sådana saker hade en koppling till den egentliga kyrkan (eller åtminstone till en liten del av den egentliga kyrkan).

Att Jesus skulle ha grundat en specifik, konkret, synlig, institutionell kyrka var för mig helt främmande. Att denna kyrka skulle vara Katolska kyrkan, det var fullständigt otänkbart.

För ungefär 10 år sedan, när jag fortfarande var med i Svenska kyrkan (som jag lämnade 2015), funderade jag på Svenska kyrkans kyrkosyn.

Bakgrunden till att jag funderade på detta var att jag också funderade på varför att döpa och fira nattvard var förbehållet präster, vilket jag inte hittade någon djupare förklaring till än att det är en sorts "ordningsfråga". Dvs. prästvigning i Svenska kyrkan är inget som åstadkommer någon relevant ontologisk förändring i den människa som vigs, utan det prästvigningen åstadkommer kan kokas ner till behörighet att verka på ett visst sätt och utföra vissa handlingar inom Svenska kyrkan.

I ett så kallat biskopsbrev från 2014 uttrycks detta på följande sätt:

Tydligare än så kan det nog inte sägas. Präster i Svenska kyrkan har, enligt Svenska kyrkan, inget som särskiljer dem från lekmän, utöver ett formellt uppdrag. Det är med andra ord, i svenskkyrklig kontext, inget speciellt med prästen som gör att nattvardens sakrament "fungerar" när prästen celebrerar men inte om en lekman gör samma sak som prästen.

När jag för 10 år sedan förstod detta så började tankarna snurra kring vad Svenska kyrkan egentligen är och vad jag ska ha Svenska kyrkan till. Jag förstod ganska snabbt att Svenska kyrkan inte såg sig själv som den sanna kyrkan i Sverige eller något sådant, och alla argument för att fortsätta tillhöra Svenska kyrkan var av renodlad pragmatisk natur.

Någonstans här reflekterade jag också över hur Svenska kyrkan till det yttre, i ordningar och praktik, tycktes ha behållit något påtagligt katolskt, men övergett den teologiska grunden för dessa saker. För mig framstod detta som inkoherent, och trots min dåvarande negativa inställning till Katolska kyrkan så tyckte jag ändå att Katolska kyrkan framstod som betydligt mer koherent i detta avseende (även om den såklart, enligt min dåvarande uppfattning, hade helt fel i sina mest centrala anspråk).

Katolska kyrkan anser sig ju vara kyrkan som Jesus grundade, vilket (om det stämmer) implicerar att det inte är sant att kyrkan i egentlig mening är något abstrakt, som jag tänkte tidigare. Tvärtom är kyrkan något väldigt konkret, nämligen Katolska kyrkan (som kristna i andra traditioner i varierande grad har gemenskap med).

Katolska kyrkan anser vidare inte att präster är som vem som helst, utan vigningen är ett sakrament som faktiskt åstadkommer något hos den som blir vigd. Därför är prästens roll (i kontrast till lekmannens) i Katolska kyrkan inte bara en renodlad "ordningsfråga", utan något som har sin grund i att det faktiskt föreligger en reell skillnad mellan en lekman och en präst.

Jag har alltså gått från att hålla för sant att kyrkan är något abstrakt och att präster som något mer än en yrkestitel inte existerar, till att hålla för sant att kyrkan konkret är Katolska kyrkan och att det faktiskt finns saker som legitimt vigda präster kan göra som en lekman inte kan göra.

Liturgi och färdigformulerade böner

Jag har under en ganska lång period uppfattat liturgi som något onödigt och meningslöst. Under perioder skulle jag nog till och med ha sagt att liturgi var skadligt. Det låter helt galet nu, men då betraktade jag spontanitet som ett sorts ideal oavsett om det handlade om gudstjänst eller bön. Jag tänkte att det måste vara spontant för att vara äkta.

Till slut blev både gudstjänst och bön en strävan efter att ha de rätta mentala tillstånden. Det visade sig alltså att jakten på det äkta och rena fick precis motsatt effekt. Resultatet blev ett tomt och meningslöst fokus på något helt annat än Gud, trots att själva poängen med att lyfta fram det spontana som ett ideal var att blicken skulle riktas mot Gud istället för på "döda ritualer".

Jag kommer inte ihåg exakt när jag upptäckte att jag befann mig i denna återvändsgränd, men det resulterade hur som helst i att jag omvärderade fokuset på mentala tillstånd och ställde mig kritisk till detta. Det innebar emellertid inte att jag fick en mer positiv inställning till liturgi (om man inte använder begreppet brett och inkluderar alla former av ordningar och strukturer i en gudstjänst).

När jag i augusti 2021 började gå på katolska mässor så var mina förväntningar inte särskilt höga. Att jag överhuvudtaget gick dit berodde mest grundläggande på att jag redan hade intellektuella skäl att tro att Katolska kyrkan har rätt i sina anspråk, och jag anade att jag därför skulle bli så illa tvungen att stå ut med liturgin.

Jag gjorde mitt bästa för att delta och efter ett par mässor blev liturgin mer bekant. Det är förstås inte särskilt förvånande. Vad som däremot förvånade mig var att jag ganska snabbt började uppskatta liturgin, bland annat för att den engagerade hela mig i tillbedjan och gav min tillbedjan en stabil och konsekvent struktur. (Det finns mycket mer att säga om det, men just nu får det räcka så.)

Vad som också förvånade mig var att jag faktiskt mötte Gud i allt detta. I en värld av ständiga distraktioner har liturgin för mig blivit en pålitlig och oföränderlig väg till att möta Gud. Varje gest, varje ord och varje handling har också en historia och en teologisk betydelse som knyter ihop mig med många decennier av kristen tradition.

När det gäller bön så är det ingen överdrift att säga att mötet med Katolska kyrkan har varit revolutionerande. Jag hade inte kunnat föreställa mig den frihet som följer av att inte längre bära spontanitetens ok. Man måste såklart inte vara eller bli katolik för att undvika att fastna i spontanitetsparadoxen, men katolsk lära om bön var för min del definitivt ett mycket effektivt motgift.

Sakramenten

För fem år sedan var min världsbild mer eller mindre icke-sakramental. Vad betyder det? Kortfattat betyder det att jag, trots min lutherska bakgrund, inte längre bejakade att det fanns några rituella handlingar i och genom vilka Gud har förbundit sig att förmedla sin nåd. Jag hade förvisso inte stängt dörren för att till exempel dopet skulle kunna vara ett sakrament, men jag var agnostisk i frågan.

Min sakramentala agnosticism är ytterligare något som ganska snabbt fick ge sig i mötet med Katolska kyrkan och den förvånande starka historiska förankring som finns gällande sakramenten, och då inte minst eukaristin.

Även om jag också innan tyckte att sakramenten såg intressanta ut på pappret så törs jag nog säga att jag inte hade en aning om hur berikande, och till och med livsförvandlande, sakramentens realitet faktiskt är. Jag skulle under inga omständigheter vilja gå tillbaka till ett liv utan dessa.

Helgonen

Helgonen är nog den del av katolsk tro som har krävt mest bearbetning för min del. Egentligen inte för att jag hade några svårigheter med att tro att helgonen - de människor som nu är i himlen - kan be för oss. Inte heller för att jag hade svårt att förstå hur helgonen skulle kunna "höra" alla som ber om deras förböner.³

Jag hade inte heller några invändningar i stil med att den som ber om helgonens förbön ägnar sig åt någon typ av nekromanti. Möjligen skulle jag för länge sedan ha anfört detta som ett skäl att förkasta katolicismen, men efter att ha analyserat vad katoliker faktiskt gör och tror när det gäller helgonen så var den invändningen död (some pun intended).

Det som orsakade mina svårigheter var snarare att jag tidigare alltid har betraktat Guds rike som en skapligt platt organisation. Självklart med undantag för Gud såväl som för vissa i Bibeln omnämnda människor, men i övrigt ganska platt. Självklart uppfattade jag även vissa andra människor som mer heliga, bättre förebilder, mer kompetenta, och så vidare. Självklart tyckte jag att vissa människor var mer berömvärda än andra. Men steget till att verkligen vörda en annan människa var ändå långt.

Jag vet inte om jag hade något egentligt skäl att tänka så, men det var som att minsta lilla upphöjande av en människa skulle innebära att människan konkurrerade med Gud. Detta kan potentiellt låta lite fromt, men det kan också vara ett uttryck för ett obstinat ogillade av auktoriteter. Oavsett så kan man säga att jag har insett mitt misstag.

Att kyrkan - Kristi kropp - inte splittras av döden, utan att det råder solidaritet mellan oss och de som gått före oss i tron, en solidaritet som går bortom tid och rum, det är också väldigt vackert.

Det vore förstås lite märkligt att inte nämna Maria när jag skriver om helgonen, för när det gäller Maria och hennes roll har jag, föga förvånande, också ändrat uppfattning. Maria är inte en passiv figur i frälsningshistorien. Hon är ett exempel på fullständig lydnad och ödmjukhet inför Guds vilja. Hon blev Guds moder i inkarnationens mysterium, och hon blev också kyrkans moder (Joh 19:25-27). Jag behöver knappast påpeka att det finns mer att säga, men poängen är att Maria är mer betydelsefull än vad jag tidigare trodde eller var villig att erkänna.

Skärselden

När det gäller skärselden har jag nog egentligen inte ändrat uppfattning i bemärkelse att jag tidigare trodde något som motsägs av något jag tror nu. Snarare har det jag tidigare trodde fördjupats och utvecklats.

Jag tänkte nämligen, långt tidigare, att något radikalt måste hända med mig innan jag når himlen, eftersom att jag definitivt inte är i skick att vara där. Jag tänkte att jag, även om jag, genom Guds nåd, dör heligare än vad jag är just nu, så är det ganska säkert så att jag vid livets slut ändå bär på synd och något orent. Så om frälsningen ska fungera för en sådan som mig, då måste något hända med mig mellan döden och himlen.

C.S. Lewis resonerade så här:

Den katolska förståelsen av skärselden ligger i linje med detta, men är förstås mer omfattande än detta. Jag har inte för avsikt att gå in på den mer än så just här, utan nöjer mig med att konstatera att jag har en annan uppfattning nu än vad jag hade tidigare, även om min nuvarande uppfattning ligger i linje med min tidigare.

Preventivmedel

Jag hade tidigare en ganska typisk modern, men samtidigt konservativ, protestantiskt sexualmoralisk uppfattning: Sex är moraliskt rätt endast i kontexten av ett äktenskap mellan en man och en kvinna, men i den kontexten finns inga fler moraliska ramar som är specifika för sexualiteten.

Något förenklat tänker jag att den uppfattningen är konservativ i det att den håller fast vid den klassiska äktenskapliga kontexten som den enda moraliskt legitima ramen för sexualiteten. Samtidigt tänker jag att den är modern eftersom att den mer eller mindre gör den äktenskapliga kontexten till det enda kriteriet och på så vis avviker från den historiska uppfattningen, även bland protestanter fram till 1900-talet.

Man kan väl säga att det moderna protestantiska resonemanget baserar sig på tydliga bibeltexter, vilket begränsar omfattningen på de sexualmoraliska slutsatser som kan nås. Katolsk moralteologi resonerar utifrån ett större underlag och tar i sitt resonemang hänsyn till sexualitetens mål och syfte, vilket också innebär mer omfattande slutsatser.

Min uppfattning gällande artificiella preventivmedel ändrades ganska snabbt när jag lärde mig mer om Kroppens teologi. Det jag hörde och läste var koherent, men också väldigt intuitivt. För mig var det väldigt mycket som jag "hade på känn" som föll på plats och fann sig tillrätta i ett koherent resonemang.

Kort sagt så både insåg och accepterade jag implikationerna av att ett av sexualitetens syften är prokreation, och att varje sexuell handling som inte är öppen för möjligheten att ge upphov till nytt liv därför inte är moraliskt legitim.

(Ja, jag förstår naturligtvis att det här är kontroversiellt och att sannolikheten att du som läser detta håller med är tämligen låg. Kallar du dig kristen så bör du dock inte vara omöjlig att övertyga: Det här är nämligen den klassiskt kristna positionen i denna fråga.)

Så, där har ni ett par exempel på saker jag har ändrat uppfattning om som på ett eller annat sätt relaterar till min väg in i Katolska kyrkan. Vill du ställa en fråga, kommentera något, diskutera, bjuda på kaffe, eller något liknande, då är du välkommen att höra av dig.