Tro och tänkande

Eftertanke är inte farligt

Kategoriarkiv: Filosofi

måndag

24

januari 2011

12

KOMMENTARER

Det evolutionära argumentet mot naturalism

Postat av , postat i Apologetik, Filosofi

Naturalism och biologisk evolution förknippas ofta med varandra. Dawkins ”case” för ateism involverar i hög grad biologisk evolution och (en del) kristna upplever biologisk evolution som ett hot mot kristen tro och argumenterar därför ivrigt mot evolutionsteorin. Det senare måste inte bero på att evolutionsteorin förknippas med naturalism, men det tycks som att evolutionsteorin ofta uppfattas som något som ger stöd åt naturalismen.

Alvin Plantinga menar tvärtemot detta att tro på evolution och naturalism inte kan vara rationell. Hans argument för detta kallas det evolutionära argumentet mot naturalism och går i korthet ut på följande:

Biologisk evolution främjar (förutom organismens fysiologiska egenskaper) endast beteenden som ökar organismens överlevnadschanser. Vad organismen har för trosföreställningar är irrelevant. I en värld där något sådant som Gud inte existerar, där det varken kan finnas en intention bakom evolutionsprocessen eller någon speciell tanke med människan, där finns inget skäl att tro att den mekanism som hos människan genererar trosföreställningar tenderar att generera sanna trosföreställningar. Allt som räknas är ju beteendet.

Låt mig utveckla: I en naturalistisk värld är en människa uteslutande materiell. Dvs. det finns inget sådant som en immateriell själ eller ett immateriellt medvetande; jag är min kropp (eller kanske en viss del av min kropp, t.ex. min hjärna). Om detta är fallet så är mina mentala processer, inklusive mina trosföreställningar, orsakade eller determinerade av neurofysiologiska mekanismer. Dessa mekanismer orsakar både mina trosföreställningar och mitt beteende.

I det naturliga urvalet överlever och förökar sig de organismer som är bäst anpassade. I att vara ”bäst anpassad” ingår, förutom organismens fysiologiska egenskaper, organismens beteende. Detta innebär att vi kan anta att människans neurofysiologiska mekanismer genererar ett anpassat beteende; ett beteende som gör att människan överlever och förökar sig.

Dessa neurofysiologiska mekanismer ger också upphov till trosföreställningar. Om dessa trosföreställningar – som genereras av de de neurofysiologiska mekanismer som genererar rätt sorts beteende – är sanna eller falska, det är helt och hållet irrelevant. Det spelar ingen som helst roll vad en organism hyser för trosföreställningar så länge den beter sig på rätt sätt.

Vi kan alltså, på basis av biologisk evolution, anta att vårt beteende är ”anpassat” och främjar vår överlevnad och reproduktion. Vi kan däremot inte anta att de neurofysiologiska mekanismer som genererar detta beteende också genererar sanna trosföreställningar.

Om vi väljer en specifik trosföreställning hos en människa, då har vi alltså inget skäl att tro att denna trosföreställning är sann. Vi har heller inget skäl att tro att den är falsk. Vi bör, enligt Plantinga, anta att det är ungefär lika troligt att trosföreställningen i fråga är sann som att den är falsk. Sannolikheten för att den är sann bör därför hamna i närheten av 0,5 (på en skala från 0 till 1). Om en människa hyser 1000 av varandra oberoende trosföreställningar så är sannolikheten för att minst 75 % av dessa är sanna mindre än 10^(-58).

Om de neurofysiologiska mekanismerna, som genererar trosföreställningar, genererar en lägre andel sanna trosföreställningar än så, då kan de mekanismerna knappast betraktas som tillförlitliga. Man bör antagligen ställa högre krav än så, men ett värde på 75 % räcker för att det ska bli tydligt att det är ytterst osannolikt att de neurofysiologiska mekanismerna är tillförlitliga i bemärkelsen att de tenderar att generera sanna trosföreställningar.

Den som håller evolution och naturalism för sanna har därför en defeater för att hans eller hennes neurofysiologiska mekanismer är tillförlitliga vad gäller produktionen av trosföreställningar. Detta innebär att han eller hon också har en defeater för varje trosföreställning som är producerad av dessa mekanismer. Försanthållandet av evolution och naturalism är en sådan trosföreställning. Tron på kombinationen evolution och naturalism är således självförstörande; den sågar av grenen den sitter på.

(Notera att argumentet inte säger att trosföreställningen är falsk, att evolutionsteorin eller naturalismen är falsk. Argumentet säger ”bara” att ingen rationellt kan hysa trosföreställningen i fråga, eftersom den är självförstörande.)

Detta argument och den kritik som har riktats mot det blir, om allt går som planerat, ämnet för min C-uppsats. Jag ser fram emot att undersöka detta närmare, men än så länge uppfattar jag argumentet som hållbart och övertygande (den kritik jag hittills har läst har enligt min bedömning inte lyckats särskilt bra).

onsdag

12

januari 2011

0

KOMMENTARER

tisdag

30

november 2010

28

KOMMENTARER

Förvirrat resonemang om abort

Postat av , postat i Filosofi, Tro & Kyrka

Torsten Åhman, pastor och evangelist (bland annat), skrev i förrgår på sin blogg om varför han inte berörde abortfrågan under partiledarutfrågningarna på Vårdgårda Möte 2010. Det faktum att ämnet inte berördes är i inte det jag reagerar på (det kan finnas rimliga skäl att undvika ämnet). Något jag däremot reagerar på är de skäl som Åhman själv anger för undvikandet.

Låt mig poängtera att jag förutsätter att Åhman, som kristen och bibeltroende, har skäl att hålla följande för sant:

(1) Människans värde beror inte på hennes förmågor, ålder, eller fysiska position, utan på att hon är skapad av Gud, till Guds avbild.

(2) En människas värde är på grund av (1) inget som hon förvärvar genom att röra sig i rum och/eller tid, utan något som hon har i kraft av att vara människa och Guds avbild.

Med de två premisserna ovan på plats kan vi fortsätta resonemanget:

(3) Även en ofödd människa är på grund av (1) och (2) en fullvärdig människa.

(4) Abort dödar en ofödd människa.

(5) Det är moraliskt orätt att döda en annan människa utan giltiga skäl.

(6) Slutsats I: Det är på grund av (3), (4) och (5) moraliskt orätt att utföra eller låta utföra en abort utan giltiga skäl.

(7) Slutsats II: Kriteriet för att ett skäl att döda en annan människa ska vara giltigt, oavsett vad det innebär, är på grund av ovanstående detsamma oavsett det rör sig om att döda en ofödd människa (abort), att döda en ung människa, eller att döda en gammal människa.

Premiss (1) och (2) bör inte vara kontroversiella för en bibeltroende kristen. Premiss (3) följer av (1) och (2). Premiss (4) är ett biologiskt faktum. Premiss (5) utgår jag ifrån att varenda normalt funtad människa håller med om. Slutsatserna följer av premisserna. (Jag kan ha missat någon detalj och skyller i så fall på trötthet.)

Notera att jag har full förståelse för att de som inte omfattar en kristen världsbild inte accepterar (1) och (2), och därmed sannolikt inte heller accepterar slutsatserna.

Jag har inte för avsikt att motivera (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (åtminstone inte här och nu), och den som ifrågasätter (1) och (2) utanför den kristna världsbilden (eller annan världsbild som erbjuder en transcendent värdeförankring) kan således sägas sparka in öppna dörrar.

Låt oss då titta på var Åhman skriver. Han anger fem skäl till att han undvek abortfrågan. Jag citerar:

1. Abort är alltid en tragedi och det är precis som kvinnan i dagenartikeln säger att många kvinnor mår hemskt dåligt efter en abort: ”Det lidandet är så fruktansvärt att det inte går att förmedla, man bär på förlust men även på plågsamma skuldkänslor.” Själv säger hon att hon fått uppleva ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge”. Men har ändå en ”hemlig sorg”. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ”den förlåtelse som bara Jesus kan ge” skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.

Abort är i allra högsta grad en tragedi; en abort innebär att en oskyldig människa dödas. Däri består den verkliga tragedin, och inte i att den kvinna som låter utföra en abort utan giltiga skäl sedan mår psykiskt dåligt. Berättigade skuldkänslor är inte en psykisk defekt utan snarare ett friskhetstecken.

Om Sverige hade haft en liberal mordpolitik, hade Åhman resonerat på samma sätt då angående mord?

Vad sägs om följande: ”Mord är alltid en tragedi och många mördare mår hemskt dåligt efter ett mord. I en samling med tusentals människor finns flera som har detta lidande. Att som pastor ta upp den här frågan i en politisk diskussion utan möjlighet att förklara ‘den förlåtelse som bara Jesus kan ge’ skapar bara en större smärta hos alla de som varit med om detta. Det är inte det de ska möta när de för en gångs skull kommer till ett kristet möte.”

Det som är galet med detta, och den sorts resonemang som Åhman för, är att det riktar våra sympatier mot den som utfört den moraliskt orätta handlingen snarare än mot offret för handlingen. Våra sympatier måste riktas mot offret, även om Guds nåd naturligtvis räcks också åt den grövsta brottsling ifall denne omvänder sig.

2. Frågan är så komplicerad. Inte ens bland kristna som anser sig vara bibeltroende är man helt enig om när livet börjar. Är det befruktade ägget omedelbart en människa? Om inte, när blir det en människa? Är till exempel en skrapning efter en våldtäkt en abort? Därom är man inte enig. Du skriver ”att döda ett barn i moderlivet är som att mörda en vuxen person.” Bibeln är inte helt klar på den punkten. I 2:a Moseboken 21:22  kan vi läsa om reglerna i det israeliska samhället: ”Om någon under ett slagsmål stöter till en havande kvinna så att hon får missfall men ingen annan skada sker, skall han böta vad kvinnans make kräver, sedan värdering ägt rum.” Annars är regeln att ge liv för liv, men så är det inte i det här fallet. Vad jag menar är att denna allvarliga fråga har många nyanser. Dessa går inte att utreda med ”oneliners” under någon minut i en utfrågning. Frågan är viktig men hör hemma i andra forum och då får man avhålla sig från formuleringar som den ovan. En sådan är ett uttryck för bristande respekt för andras synsätt och omöjliggör varje meningsfullt samtal.

Är frågan komplicerad bara för att ”kristna som anser sig vara bibeltroende” inte är helt eniga om när livet börjar? Knappast. Det visar snarare att kristna är dåliga på att se de logiska konsekvenserna av den världsbild de säger sig hålla för sann.

Vad gäller det aktuella bibelcitatet så använder Åhman en bibelöversättning som underlättar för den tolkning han gör. Någon motsvarighet till ordet ”missfall” förekommer, vad jag kan se, inte i grundtexten. Den aktuella versen kan tolkas som att barnet föds för tidigt utan att någon skada uppstår.

I vilket fall som helst så verkar det inte handla om att med uppsåt orsaka det ofödda barnet skada, vilket i så fall är en moraliskt relevant skillnad gentemot abort, där skadan är uppsåtlig. Jämför med att av en olyckshändelse orsaka en vuxen människas död; det är långt ifrån samma sak som att med vett och vilja döda samma människa.

Jag håller med Åhman om att det krävs mer än ”oneliners”. Jag håller också med om att det är klokt att undvika onödigt kontroversiella formuleringar; frågan är ju tillräckligt kontroversiell i sig själv. Däremot är det knappast respektlöst i sig att uttrycka en diametralt motsatt uppfattning i abortfrågan.

3. Det finns en sak som en del kristna inte har tänkt igenom. Att vi lever i ett mångfaldssamhälle. Det betyder att många inte delar de värderingar som finns i kristen tro. Vi har trosfrihet och tankefrihet. Detta har våra föregångare kämpat för. Det betyder att olika värderingar lever sida vid sida. Vi hämtar vår syn på livet och sexualiteten ur vår kristna tro. Alla gör inte det. Även om vi inte delar deras uppfattning måste vi respektera dem och deras rätt att ha en annan uppfattning. Den uppfattningen kan leda till en annan syn i abortfrågan än den vi har. Vi kan aldrig genom lagstiftning tvinga andra till samma synsätt som vi. Därför går det inte att lagstifta mot abort och det är meningslöst att påverka våra politiker att försöka göra det.

Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte på något sätt detsamma som att inte kunna uttrycka den motsatta uppfattningen. Att respektera någons rätt att ha en annan uppfattning är inte heller detsamma som att inte lagstifta mot det som uppfattningen handlar om. Att lagstifta mot det som uppfattningen handlar om är helt enkelt inte samma sak som att lagstifta mot den person som hyser uppfattningen eller mot dennes rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen.

Låt mig ge ett exempel: Min uppfattning är att upphovsrätten bör revideras och att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten (eftersom motsatsen kräver ett övervakningssamhälle). Att det som min uppfattning handlar om (att icke-kommersiell kopiering bör vara tillåten) har svensk lag emot sig, det innebär på inget sätt att min rätt att hysa och uttrycka den uppfattningen kränks.

Vidare så handlar lagstiftning i en demokrati inte om att tvinga andra till ett visst synsätt utan om att reglera handlingar. Det är i första hand detta som lagen och dess tillämpning gör.

Eftersom Sverige är en demokrati så är det oerhört märkligt att antyda att oliktänkare på något sätt skulle vara diskvalificerade från den politiska debatten och inte ha rätt att uttrycka sina åsikter. Att uttrycka sin åsikt och motivera den för att försöka få andra att dela den, det är ju en demokratisk rättighet! Varför Åhman tycks vilja att kristna bara ska ”rätta in sig i ledet” är fullständigt obegripligt. Kristna måste ju få delta i samtalet på samma villkor som alla andra.

Åhman fortsätter:

Man kan jämföra med alkoholfrågan. Om man är helnykterist kan man ha alla goda skäl i världen för det och man kan föra fram starka skäl mot alkoholen som att så många dör och så många barn far illa. Men att förbjuda alkohol skulle vara en omöjlighet. (Man försökte under en period i USA, men det blev ett totalt misslyckande med utbredd illegal tillverkning och en dramatiskt växande kriminalitet) Däremot står det ju var och en fritt att framhålla fördelarna med en nykter livsstil, att arbeta för att försäljningen sker under ordnade former, att ta hand om och hjälpa dem som drabbats av alkoholens skadeverkningar. På samma sätt går det inte i vårt samhälle med så olika värderingar i frågan att verka för abortförbud. Eftersom det finns utbredd uppfattning om att aborter ska tillåtas skulle detta leda till mängder av illegala aborter med stora skadeverkningar och en obehaglig kriminalitet när människor skor sig på andras olycka. Vad vi från kristet hålla kan göra är att framhålla, men framför allt ge exempel på kärleksfulla och ansvarstagande relationer  där abort inte är nödvändig och ge en förlåtande miljö för dem som går med sorgen i sitt sitt liv och det är många, många. Vårt stora svek i denna fråga är att inte detta sista hörs tydligare från oss som är kristna.

Jämförelsen med alkoholfrågan haltar på flera plan. Alkohol är exempelvis i sig självt moralisk neutralt, precis som sex. Alkohol kan brukas och missbrukas, och det är missbruket och omåttligheten som skapar misär. Att döda människor utan giltiga skäl är däremot inte moraliskt neutralt.

Åhmans påstående att det faktum att folk har olika uppfattning i abortfrågan skulle göra det omöjligt att verka för ett förbud är märkligt. Sverige är, åter igen, en demokrati och i en demokrati är det vår rätt som medborgare att verka för politiska förändringar, hur politiskt inkorrekta de än må vara. (Om ett sådant ”verkande” lyckas eller inte, det är en annan sak.)

Illegala-aborter-argumentet som Åhman nämner är ohållbart. Jämför med följande: ”Om vi skulle göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen så skulle färre mördare råka skada sig själva när de tar livet av andra människor, alltså bör vi göra mord lagligt och tillhandahålla säkra vapen. Då skulle dessutom kriminaliteten minska.”

Orsaken till att argumentet inte håller bör vara uppenbart: Man kan inte tillåta dödandet av andra människor, bara för att de som dödar riskerar att skada sig om man inte tillåter det.

Vårt stora svek är, enligt Åhman, att vi inte är tillräckligt tillmötesgående gentemot de som har (berättigade) skuldkänslor. Jag skulle snarare säga att sveket består i att vi inte ställer oss på de minsta och svagaste människornas sida.

4. Det har slagit mig att vi när vi från kristet håll tar upp den här och liknande frågor ofta får ett tonläge som är skrämmande likt fariséernas. Åtminstone uppfattas vi så. Och jag måste erkänna att jag känner mig väldigt obekväm i det facket. Därför undvek jag den här frågan i det här sammanhanget

Här har Åhman en poäng. En viktig poäng! Det är lika viktigt att tänka på hur man säger en sak, som på själva saken. Åtminstone om man vill lyckas med sin kommunikation. Att stå och vifta med Bibeln och skrika ”Abort är mord!” är knappast speciellt produktivt. Det får antagligen motsatt effekt. Då är det bättre att försöka hitta gemensamma utgångspunkter att resonera utifrån – och se till att föra ett genomtänkt och noggrant resonemang.

5. Man kan också vara övertygad om att om jag tagit upp den hade pressen nappat just på den här saken. Den hade skapat rubrikerna och blivit den allt överskuggande innehållet i rapporterna. Det hade förstärkt den totalt felaktiga bilden av att vårt stora budskap från kristet håll handlar om det som har med andras sexualitet att göra. Det hade varit den bild som kablats ut. Hela projektet hade hamnat totalt snett. Vi hade gett en fullständigt skev bild av vår tro. Ingen som lyssnade till Jesus fick det intrycket.

Handlar abortfrågan verkligen om ”det som har med andras sexualitet att göra”? Knappast. Jag anser inte att staten ska lägga sig i folks sexualitet så länge den inte innebär skada för annan person. Vid exempelvis våldtäkt och pedofili ska staten lägga sig i å det bestämdaste, men i övrigt så anser jag inte att staten ska lägga sig i.

Samtidigt anser jag att staten de facto ska lägga sig i när det gäller dödandet av ofödda människor. Det senare har dock inget med mina uppfattningar om andra människors sexualitet att göra. När någon låter döda sitt ofödda barn så är det exempelvis ointressant om barnet blev till i eller utanför ett äktenskap; att (låta) döda det är enligt min mening precis lika moraliskt orätt ändå.

Jag är helt medveten om att ämnet är känsligt och att den uppfattning  jag representerar är kontroversiell. Därför vill jag på en gång säga till eventuella troll att osakliga kommentarer inte kommer att varken bemötas eller publiceras. Kritiska kommentarer är dock (som alltid!) välkomna, förutsatt att de har en saklig ton. Jag har antagligen uttryckt mig slarvigt på någon punkt, vilket jag antar kommer att visa sig i så fall.

Till sist vill jag bara säga att jag verkligen hoppas att inte alla kristna är lika förvirrade som Åhman tycks vara. Den här frågan, eller årminstone den moraliska aspekten av frågan, borde inte vara så komplicerad för den som har en kristen världsbild.

m4s0n501

fredag

4

juni 2010

8

KOMMENTARER

Israel och Gazakonvojen – den moraliska frågan är inte så enkel

Postat av , postat i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi

Övervåld”, ”brott mot folkrätten”, ”överlagt mord” och ”sjöröveri”. Det är några av de ord och fraser som har använts för att beskriva Israels ingripande mot Gazakonvojen. Kritiken mot Isreal och IDF (Israel Defense Forces) är i många fall mycket onyanserad och oreflekterad.

Mattias Gardell citeras i Dagen:

Israel har använt massivt militärt övervåld mot en fredlig hjälpinsats. De har begått överlagt mord och gjort sig skyldiga till sjöröveri [...]

En första iakttagelse är att kritiken är inkoherent. Det är exempelvis meningslöst att tala om övervåld i en situation där inget våld kan anses som legitimt. Den som talar om övervåld implicerar därför att en viss grad av våld från IDF hade varit legitimt. Detta är emellertid inte förenligt med anklagelser om ”sjöröveri”, eftersom att det då skulle betyda att det är legitimt för ”sjörövare” att använda en viss grad av våld, vilket naturligtvis är absurt.

Det finns många fler exempel på att kritiken tenderar att vara onyanserad, oreflekterad och – som i det citerade fallet – inkoherent och motsägelsefull. Och de som så att säga ”kritiserar kritiken” är inte nödvändigtvis bättre. Det tycks som att många som uttalar sig i första hand reagerar känslomässigt och/eller förhastat. De noggrant övervägda, reflekterade och motiverade ståndpunkterna tycks vara extremt fåtaliga.

Med anledning av detta vill jag göra ett par kommentarer:

(1) För att bedöma huruvida IDF har utövat ett moraliskt klandervärt övervåld är det irrelevant om, vilka och hur många vapen det fanns på fartyget.

Detta bör inte vara så kontroversiellt. Om någon angrips med våld som motiverar att våld används i självförsvar, då spelar det ingen roll om denne angrips med svärd (ett vapen) eller kökskniv (ett icke-vapen). Ett angrepps dignitet avgörs helt enkelt inte av hur föremålet som används av angriparen klassificeras, utan snarare av den skada (eller hot om skada) som det aktuella användandet av föremålet medför eller riskerar att medföra. Det är exempelvis inte värre att skjuta någon i huvudet med pistol än att krossa dennes huvud med hjälp av en stor sten, bara för att en pistol klassificeras som ”vapen”.

Detta betyder att anklagelsen om övervåld inte kan motiveras med utsagan ”Det fanns inga vapen på fartyget”. Även om denna utsaga vore sann, vilket den inte tycks vara (slangbellor bör väl exempelvis räknas som vapen?), så gör det varken till eller från när det gäller frågan om övervåld.

Det finns, vad jag kan se, huvudsakligen fyra faktorer/frågor som avgör frågan om övervåld i den aktuella situationen:

(i) Vilken grad av våld, eller hot om våld, utsattes IDF för?
(ii) Vilken grad av våld svarade IDF med?
(iii) Vilken grad av våld, om något, är det moraliskt acceptabelt för IDF att svara med, baserat på (i)?
(iv) Är (ii) större än (iii)?

Hittills har jag dock inte sett någon grundlig analys som besvarar dessa frågor och motiverar anklagelserna om övervåld.

Det duger liksom inte att bara ropa ”Övervåld!” och/eller ”Det fanns inga vapen på fartyget!”

Inte heller duger det att resonera utifrån vilken grad av våld som Svensk (eller något annats lands) nödvärnsrätt tillåter, eftersom svensk (eller något annat lands) lag inte gäller på den aktuella platsen, samt att en sådan lag hur som helst knappast kan betraktas som en moralisk högsta auktoritet.

(2) För att bedöma om Israels beslut att stoppa fartygskonvojen på internationellt vatten var moraliskt rätt eller fel kan man inte endast hänvisa till platsen i fråga eller till internationella konventioner eller en viss tolkning av dessa i relation till situationen.

Ett moraliskt fel respektive ett juridiskt fel är helt enkelt två olika saker utan nödvändig koppling till varandra. Vore det inte två olika saker så skulle moralen med nödvändighet vara relativ, eftersom det som är olagligt i ett land kan vara lagligt i ett annat, och då skulle man inte ha några grunder för moraliskt fördömande av av Israels och IDF:s agerande. (Israel skulle då kunna hänvisa till sina egna lagar – och vilka är vi i så fall att säga att våra lagar är mer ”rätta” än deras? Med vilken måttstock skulle vi mäta?)

Min poäng är att man inte endast kan hänvisa till juridik och konventioner för att motivera att något är moraliskt fel. Det räcker således inte med att orda om ”internationellt vatten” för att avgöra den moraliska frågan. Det krävs mer än så. Mycket mer än så.

(3) De frågor som nämns ovan (1 och 2) är olika frågor.

Det finns ingen nödvändig koppling mellan (1) och (2). Det är exempelvis fullt möjligt att hävda att IDF-soldaterna inte gjorde sig skyldiga till något övervåld samtidigt som man hävdar att Israel borde ha hanterat Gazakonvojen annorlunda. Däremellan finns ingen motsägelse. Samma sak gäller förstås det omvända; att hävda IDF-soldaterna brukade övervåld samtidigt som man hävdar att Israel inte gjorde något fel i hanteringen av Gazakonvojen.

Min intention med allt detta är inte att ta ställning åt vare sig det ena eller andra hållet i själva sakfrågorna (1 och 2).

Det jag tar ställning mot ovan är, vilket jag hoppas har framgått, att förhastat ”hoppa på bandvagnen”. Att utan reflektion och eftertanke välja sida. Att tro att verkligheten är så simpel att man kan motivera sitt ställningstagande i den moraliska frågan genom att ropa ”övervåld” och ”internationellt vatten”. Eller genom att hänvisa till att Israel är ”Guds egendomsfolk”, som vissa ”Israelvänner” gör.

Nej, de som inte kan motivera sina ställningstaganden bör gå tillbaka till ritbordet.

fredag

2

april 2010

1

KOMMENTARER

Vetenskap, uppståndelsen och moralisk utveckling

Postat av , postat i Apologetik, Filosofi

Jag ögnade igenom det senaste inlägget på Christer Sturmarks blogg. Han skriver två saker som jag gärna kommenterar.

I lördags debatterade jag med matematikprofessorn John Lennox i Stockholm. Han tror på fullt allvar att Jesus gick på vatten, förvandlande vatten till vin och återuppstod från de döda. En man med vetenskaplig bildning tror på detta. Hur är det möjligt i dagens kunskapsrika värld?

Sturmark antyder att vetenskap befinner sig i ett sorts motsatsförhållande till försanthållandet ‘Jesus återuppstod från de döda’. Detta är i mitt tycke anmärkningsvärt. Dessa två skulle naturligtvis befinna sig i ett motsatsförhållande till varandra om det sistnämnda försanthållandet var ‘Jesus återuppstod på naturlig väg från de döda’, eftersom vetenskapen tämligen konklusivt har visat att döda människor inte återvänder till livet på naturlig väg (efter att ha varit döda en viss tid). Kristna har dock aldrig påstått att Jesus återvände till livet på naturlig väg; påståendet är att Gud ingrep i historien och uppväckte Jesus från de döda.

Om försanthållandet är att Gud uppväckte Jesus, då innebär det att det handlar om en händelse som ligger utanför vetenskapens område. Huruvida försanthållandet har sanningsvärdet sant är således en fråga som inte kan besvaras av vetenskapen.

Religionen har snarare bromsat mänsklighetens moraliska utveckling än hjälpt den.

‘Moralisk utveckling’ betyder rimligtvis att mina/andras/samhällets/världens moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning. Men hur bedömer man om moraluppfattningar och praktiker rör sig i rätt riktning? Svar: Man jämför dem med en allmängiltig (objektiv) moralisk norm; ”den perfekta moraluppfattningen”. Om de moraliska uppfattningarna och praktikerna rör sig närmare normen, då rör de sig i rätt riktning.

Problemet för Sturmark är att han, med den världsbild han säger sig ha, inte har någon sådan allmängiltig norm att tillgå. Det verkar snarare som att han oproblematiskt och oreflekterat utgår ifrån att hans moraluppfattning är ”den perfekta moraluppfattningen”, mot vilken han sedan jämför historiens och samtidens avvikande moraluppfattningar (och kritiserar dessa för att de avviker).

onsdag

10

mars 2010

25

KOMMENTARER

Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?

Postat av , postat i Apologetik, Filosofi

Följande är en i mitt tycke mycket intressant och sevärd debatt mellan Sean McDowell och James Corbett. Frågeställningen som diskuteras är: ”Är Gud den bästa förklaringen för moraliska värden?” McDowell argumenterar för, Corbett argumenterar emot.

(Klicka här och här om du inte kan se videon ovan. Föredrar du en MP3-fil så finns en sådan här.)

Jag kan tillägga att jag tidigare har skrivit om evolutionen som grund för moralen (och varför det inte fungerar).

fredag

4

december 2009

33

KOMMENTARER

Guds allvetande, Guds godhet och existensen av icke-troende människor – hur går det ihop?

Postat av , postat i Apologetik, Filosofi, Tro & Kyrka

Nu har jag äntligen tid att skriva ett par rader om en intressant frågeställning som dök upp i en kommentar till ett tidigare inlägg:

Om Gud, som är allvetande, visste att vissa människor inte skulle lära känna Kristus och således inte bli räddade undan synden och dess konsekvenser, varför skapade då Gud dessa människor?

Kunde inte Gud bara ha låtit bli att skapa dessa människor? Det verkar ju prima facie som att det hade varit bättre så.

Notera att denna frågeställning har vissa beröringspunkter med det ondas problem. Man skulle t.ex. kunna ställa en liknande fråga om onda människor. Nu är det emellertid så att vi alla gör och har gjort onda saker. I den meningen är vi alltså alla onda – och hade Gud låtit bli att skapa människor vars fria val skulle innefatta ondska, då hade han potentiellt inte kunnat skapa människor överhuvudtaget. Visserligen är det logiskt möjligt att människan aldrig någonsin skulle göra det onda, men att det är logiskt möjligt är ingen garanti för att ett sådant scenario skulle kunna realiseras av Gud, eftersom att människans val trots allt är upp till henne själv. (Gud kan inte tvinga fria varelser att aldrig välja det onda – det är logiskt omöjligt.) Nog om detta. Låt oss återgå till den ursprungliga frågan.

Hur kan man som kristen förklara Guds skapande av människor som han vet inte kommer att tro på Jesus? Är inte detta något som leder till slutsatsen att Gud inte kan vara allvetande och allgod? Eller åtminstone att Gud – om Gud är allvetande och vill att alla ska tro på Jesus – bör låta bli att skapa icke-troende människor?

Jag tror att följande resonemang visar på ett möjligt svar, en möjlig förklaring. En möjlig förklaring är också allt som behövs för att visa att det inte nödvändigtvis föreligger någon motsägelse här. Följande resonemang ska således inte ses som ett anspråk på en säker kunskap om hur det verkligen förhåller sig. Jag ser dock inga motsättningar mellan följande och den bibliska uppenbarelsen, snarare är det så att Bibelns innehåll styrker och/eller bekräftar vissa av premisserna.

(1) Guds primära intention är att så många som möjligt ska lära känna honom. (Troende människor = människor som har lärt känna honom.)

(2) Människan har fri vilja och Gud bestämmer således inte över människors val. Det Gud kan göra är att låta bli att realisera vissa individers existens.

(3) En viss individs existens är beroende av en multitud av faktorer: Orsakskedjan som ledde fram till en viss människas födelse är oerhört komplex och innefattar bland annat både andra individers existens och deras handlingar, samt världens allmänna beskaffenhet.

Från detta kan vi dra följande slutsats: Det är möjligt att Gud, genom att låta bli att realisera alla icke-troende människors existens, samtidigt, genom detta, indirekt skulle omöjliggöra en viss mängd troende människors existens. Det är möjligt att det antal troende människor som skulle ”försvinna” genom detta är mycket stort. Det är möjligt att det inte finns någon realiserbar värld där proportionen mellan antalet troende och antalet icke-troende är så bra/önskvärd som det är i den här världen.

Vi kan lägga till ytterligare en premiss:

(4) Om en människa kommer att vara troende eller icke-troende beror på mer än att just hon existerar; det beror också på vilka omständigheter hon möter genom livet. (Notera att detta inte motsäger existensen av fri vilja, eftersom fri vilja inte förutsätter att valmöjligheterna är obegränsade eller att en viss individ väljer på samma sätt oberoende av omständigheterna. Inte heller motsäger det tanken om att alla människor har tillgång till den så kallade allmänna uppenbarelsen i naturen och att de därigenom har möjlighet att erfara och erkänna Guds existens.)

Nu kan vi även dra följande slutsats: Det är möjligt att existensen av icke-troende människor förverkligar de omständigheter som är nödvändiga för att ett visst antal existerande människor ska bli troende. (”Existerande människor” = människor som skulle existera även om vissa icke-troende människor inte existerade, men som då inte skulle vara troende.)

Sammanfattningsvis kan man, om allt detta, helt säkert säga att vi inte befinner oss i en epistemisk situation som tillåter oss att säga att Gud inte kan ha goda skäl att realisera en värld i vilken det finns icke-troende människor. Det är möjligt att Gud har sådana skäl, och således föreligger ingen nödvändig motsägelse i den kristna förståelsen av Gud.

söndag

15

november 2009

22

KOMMENTARER

Skulle du vara samma person om man bytte ut din kropp?

Postat av , postat i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi

Föreställ er en nybyggd träeka och låt oss kalla den E1. Ekan används flitigt och delar behöver bytas ut med jämna mellanrum. Ekans ägare byter då och då ut vissa brädor och andra saker i konstruktionen. Efter ett visst antal år är alla delar av ekan utbytta. Inte en enda molekyl från den ursprungliga konstruktionen finns kvar. Låt oss kalla den ”nya” konstruktionen E2.

Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?

För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.

Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att E1 = E2 = E3. Det skulle med andra ord innebära att E3 är samma eka som E2, men eftersom att dessa två ekor kan beskådas sida vid sida så är det uppenbarligen inte så att E3 är samma eka som E2 (de är två till antalet, inte en).

De alternativ som finns är följande:

(1) E2 är samma eka som E1.
(2) E3 är samma eka som E1.
(3) Varken E2 eller E3 är samma eka som E1.

Vilket av alternativen är korrekt? Om man jämför alternativ 1 och 2 så verkar det rimligare att välja alternativ 2, eftersom E3 är den konstruktion som är mest lik E1. Jag vill därmed påstå att man i alla fall kan räkna bort alternativ 1.

Föreställ er nu en människa och låt oss kalla henne P1. Eftersom att en människas kropp består av celler som ständigt dör och byts ut så innebär det att varenda cell i en människas kropp är utbytt efter en viss tidsperiod (man brukar prata om 6-7 år). Låt oss säga nu att det går 10 år. Nu är alla celler i P1:s kropp utbytta – det är helt enkelt inte samma kropp längre. Låt oss kalla personen som har den nya kroppen P2.

Nu kommer förstås den oundvikliga frågan: Är P1 samma människa/person som P2?

Jag vill påstå att vi inte kan besvara frågan med något annat än ett ja. Vi kan åtminstone inte leva våra liv utan att tro att människor behåller samma identitet över tid. Vi betraktar en 10-årig pojke som samma person 70 år senare, då denne fyller 80 år. Detta gör vi trots att det inte finns en enda cell kvar från 10-åringen.

Den enda rimliga slutsatsen verkar vara att våra identiteter inte sitter i våra kroppar, men hur ska vi förklara det? Ett förslag, som jag uppfattar som rimligt, är följande: Människor består av något mer än bara materia, och i detta immateriella – vi kan kalla det själen – har våra identiteter sin grund. Man skulle kunna säga att vi är själar som har kroppar, snarare än att vi är kroppar.

Ett tekniskt ord för detta är substansdualism (mellan kropp och själ). Även om den kanske inte har extremt många förespråkare i nutida filosofi så uppfattar jag den ändå som ett rimligt alternativ. Jag kan inte låta bli att spekulera i att orsaken till att många förnekar substansdualism skulle kunna vara att de har anslutit sig a priori till materialism (att allt som existerar är materia). För om allt som existerar är materia, då kan substansdualismen inte vara sann. Det ska dock sägas att det också finns teister, som alltså inte omfattar materialism (eftersom Gud är inte materia), men som ändå förnekar substansdualismen. För mig framstår det sistnämnda som ganska märkligt.

söndag

8

november 2009

1

KOMMENTARER

Thomas Nagel om rädsla för religion

Postat av , postat i Apologetik, Citat, Filosofi, Tro & Kyrka

Thomas Nagel är professor i filosofi och rättsvetenskap vid New York University. Han skriver något ytterst intressant angående rädsla för religion (rädsla för Gud?):

In speaking of the fear of religion, I don’t mean to refer to the entirely reasonable hostility toward certain established religions and religious institutions, in virtue of their objectionable moral doctrines, social policies, and political influence. Nor am I referring to the association of many religious beliefs with superstition and the acceptance of evident empirical falsehood. I am talking about something much deeper — namely, the fear of religion itself.

I speak from experience, being strongly subject to this fear myself: I want atheism to be true and am made uneasy by the fact that some of the most intelligent and well-informed people I know are religious believers. It isn’t just that I don’t believe in God and, naturally, hope that I’m right in my belief. It’s that I hope there is no God! I don’t want there to be a God; I don’t want the universe to be like that…

My guess is that this cosmic authority problem is not a rare condition and that it is responsible for much of the scientism and reductionism of our time. One of the tendencies it supports is the ludicrous overuse of evolutionary biology to explain everything about life, including everything about the human mind.

(från The Last Word, 1997. s. 130-131)

Vissa vill helt enkelt inte att Gud ska existera. Många gömmer detta, tror jag, bakom dåliga argument. Därför är det uppfriskande att Nagel säger det rakt ut. Notera kopplingen han gör till vetenskapstro, reduktionism och ”överanvändning” av evolutionsbiologi. Mitt i prick, om ni frågar mig.

fredag

4

september 2009

3

KOMMENTARER

Bröllop, begreppsförskjutning och upplevelsefokusering

Postat av , postat i Allmänna åsikter & funderingar, Filosofi, Tro & Kyrka

Jag har flera gånger det senaste året uppmärksammat en, i mina ögon, tämligen irriterande begreppsförskjutning vad gäller bröllop. Begreppen bröllop och äktenskap hänger förstås ihop i och med att det ena implicerar det andra. Märkligt nog så verkar dock bröllop nästan ha uppnått en sorts ”självexistens”; bröllop verkar i princip ha fått ett egenvärde som det inte haft tidigare. Det är åtminstone så jag uppfattar det; att bröllop tidigare, om än inte helt och hållet, så åtminstone i större utsträckning, handlade om äktenskap.

Vigseln, som logiskt sett är den viktigaste delen av ett bröllop (utan den är det vara svårt att motivera vad man firar på festen), där parterna lovar att älska varandra tills döden skiljer dem åt, innebär ingåendet av äktenskap. Detta, att en man och kvinna ingått äktenskap ansågs vara – och är fortfarande – något som är värt att fira, därav bröllopsfesten.

Idag, i vår kultur, verkar det som att bröllop i princip har blivit viktigare än äktenskap. Fokus tenderar att ligga mer på den upplevelse som ett bröllop innebär för brudparet (och gästerna), än på själva äktenskapet, som rimligtvis bör vara den egentliga poängen med alltihop.

Det har blivit extremt viktigt att allting är perfekt: Klänningen måste vara spektakulär, likaså sminket, och detsamma gäller förstås även brudgummens utstyrsel. Musiken under vigseln måste vara klockren. Efter vigseln ska brudparet transporteras till festlokalen i ett så häftigt fordon som möjligt. Festen måste vara i toppklass, med allt vad det innebär för mat, dukning, utsmyckning av lokalen. Och så vidare. Upplevelsen är det viktigaste, för brudparet i första hand, men också för gästerna.

Vad man skulle kunna benämna bröllopsångsest är inte direkt ovanligt. Kanske inte för att det är en stor grej att lova någon livslång trohet (vilket det är!), utan snarare för att man oroar sig för att allt inte ska fungera som planerat.

Kommer jag att stamma i kyrkan? Tänk om jag ser konstig ut? Tänk om den vattenfasta ögonskuggan ändå börjar rinna? Tänk om kantorn spelar fel ingångsmusik? Och så vidare.

En konsekvens av att fokus ligger på upplevelsen är att bröllop har blivit dyrt. Riktigt dyrt. Man kan spara pengar i flera år för att ”ha råd att gifta sig”. Man måste ju vänta tills man har råd. Att det egentligen är gratis att gifta sig, att ingå äktenskap, verkar det vara få som bryr sig om. Upplevelsen! …till varje pris.

Att det har blivit såhär i en sekulariserad kultur, där äktenskap inte har någon speciell moralisk status, det kan jag förstå. Där är ju i princip allt som återstår själva upplevelsen. Den romantiska, underbara upplevelsen. Vad jag däremot inte kan förstå är att samma tendens finns hos kristna.

(Okej, jag kan nog förstå det, och jag har vissa hypoteser om hur det har blivit så, men min poäng är förstås att det inte bör vara så.)

Den klassiskt kristna synen på äktenskapet är kortfattat att det är Guds tanke och ramen inom vilken en man och en kvinna ska dela livet och sexualiteten tillsammans, samt ta hand om och uppfostra de barn som följer av deras förening.

Lika lite som själva äktenskapet kan reduceras till en upplevelse kan ingåendet av äktenskap reduceras till en upplevelse, givet ett kristet perspektiv. Detta utesluter dock inte på något sätt att ingåendet av äktenskap är något som är värt att fira och att en fest därmed är på sin plats. För givetvis är det värt att fira att två personer hittat varandra och vill dela resten av livet tillsammans. Och givetvis kan man därför se till att bröllopsdagen blir något utöver det vanliga, och dela den med familj och vänner, bjuda på god mat och allt sådant. Detta är dock inte det viktiga – och det är definitivt inte någon nödvändighet att allt är perfekt (eller ens i närheten av perfekt).

Det är tragiskt att också kristna människor har socialiserats in i upplevelsefokuseringen, så att de också i betydande utsträckning betraktar bröllopet som en upplevelse och därmed inte ser vad det egentligen handlar om. Det mest tragiska konkreta exemplet är när kristna människor som inte är gifta, men som ändå lever som om de vore gifta, motiverar detta med ett ”vi har inte råd att gifta oss än” (eller något liknande).

Sida 3 av 912345...»»