När jag på avstånd har följt den inomkyrkliga yogadebatten har jag noterat något som det nu har blivit dags att kommentera. Den som på ett simplistiskt sätt vill placera mig på den ena eller andra sidan i denna debatt kommer gissningsvis att känna en viss frustration.

Jag vet inte om detta behöver sägas, men för säkerhets skull:

Min utgångspunkt i allt är att Gud är det hösta tänkbara och att det inte finns någon annan entitet som är som Gud, samt att Gud, som själv är det enda som är nödvändigt existerande och således är upphovet till alla andra tings existens (inklusive vår), har uppenbarat sig själv i historien och att den uppenbarelsen, som kulminerar i att Gud blev sann människa i Jesus, finns nedtecknad i texterna som är samlade i Bibeln. Det innebär vidare att min utgångspunkt är att bibeltexterna utgör auktoriteten för vad som är ett rätt kristet liv och ett rätt handlande.

Till saken då. På båda sidor av den inledningsvis nämnda debatten finns tveksamma hänvisningar till det moderna religionsbegreppet.

Exempel från för-sidan:

När jag går på yoga ägnar jag mig inte åt utövande av en annan religion, då tar jag hand om min kropp. (Källa)

Exempel från mot-sidan:

Familjen är kristen och för dem är det otänkbart att deras barn skulle delta i övningar med rötter i österländsk religion. (Källa)

Problemet med dessa (och många andra) resonemang är att de argumenterar utifrån aktivitetens förhållande till religionsbegreppet, som om detta avgjorde saken.

Principen tycks vara att om en aktivitet inte är kristen och samtidigt, på något sätt, inkluderas i det moderna religionsbegreppet, då är den inte tillåten. Jag är emellertid tämligen säker på att jag kan ge flera okontroversiella exempel på aktiviteter som ingår i andra religiösa traditioner, men som likväl ändå är tillåtna. Ett trivialt sådant exempel är ljuständning (vars ceremoniella användning inte verkar dyka upp i kyrkan förrän efter minst tvåhundra år).

Huruvida en aktivitet ingår i en praktik som inkluderas i det moderna religionsbegreppet är inte avgörande för huruvida aktiviteten är tillåten. Religionsbegreppet är helt och hållet irrelevant för den frågan - och att religionsbegreppet skulle definiera gränserna för någon sorts neutral mark är en illusion.

Det finns ingen neutral mark.

Allt kan delas in i sådant som är förenligt med Guds moraliska vilja och sådant som inte är det. Någon gråzon existerar inte här (utom i epistemiskt avseende; dvs. gällande vissa saker kan vi inte fälla något avgörande). Vad som är religiöst och inte är därför ointressant.

Den som tror att kristen tro och att följa Jesus endast handlar om saker som betecknas som religiösa vill jag utmana att försöka hitta stöd för denna idé i bibeltexterna.

Ledtråd: Något stöd för den idén finns inte i där. Det är snarare upplysningsfilosofi och efterföljande idéströmningar som, med hjälp av kyrkan (märkligt nog), har lyckats reducera kristen tro till något privat och internt - religion.

Tillbaka till den inomkyrkliga yogadebatten. Jag menar att man i den också kan se en reduktion av det första budet från "Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig" till "Du ska inte ha någon annan religion än kristendomen" eller "Du ska inte utföra någon handling som ingår i en annan religions praktik".

Det första budet låter sig emellertid inte förpassas till ett avgränsat religiöst område utan skär skoningslöst rakt genom alla tänkbara kategoriindelningar av våra liv. Det finns, vågar jag påstå, inte ett enda område av livet som är oberört av detta bud. Och något undantag för det som finns utanför den religiösa delen av livet finns inte.

Att vi misslyckas med att sätta Gud först i allt vi gör och tänker är ett brott mot detta bud. Att vi utvärderar Gud utifrån våra värderingar (istället för att utvärdera våra värderingar utifrån Guds uppenbarade vilja) är ett brott mot detta bud. Att vi dyrkar och tillber något eller någon annan än Gud är ett brott mot detta bud. Att vi söker frälsning genom eller hos någon eller något annat än Kristus (Gud) är ett brott mot detta bud. Att vi älskar något annat mer än Gud är ett brott mot detta bud.

Att många icke-kristna praktiker som betecknas som religiösa innebär brott mot det första budet är solklart, men inte för att de betecknas som religiösa, utan för att de exempelvis involverar sådant som faktiskt innebär att jag ger min tillbedjan till något annat än Gud, sätter något annat än Gud högre än honom och/eller har ett högsta mål som inte är gemenskap med Gud.

Hur är det med yoga då? Jag har inget simpelt svar. Det beror på vad som avses med "yoga".

Jag ser inget skäl att tro att en viss fysisk rörelse skulle innebära att man tillber andra gudar, frikopplat från utövarens intentionalitet. Vem skulle det i så fall vara som ger demonerna patent på fysiska rörelser? Det skulle förstås bara kunna vara Gud, men om nu Gud har avskilt vissa fysiska rörelser till demonerna, då är det ju extremt märkligt att Gud inte har kommunicerat det - för det är ju i så fall ingen liten och betydelselös sak.

Nej, jag är inne på principiellt samma resonemang som förs av Paulus angående kött och vin som har offrats till avgudar: Det är bara kött och vin, men för den som tror, tänker och avser att ätandet och drickandet är ett sätt att dyrka dessa gudar så blir det problem. Stora problem.

Jag är även inne på att kopiera Paulus solidaritetsprincip här: Även om jag vet att en fysisk rörelse bara är en fysisk rörelse (om jag inte gör den till något mer) så bör jag inte delta i en yogaklass, eftersom att det kan skicka signaler om att yoga, som frälsningsväg (med helt annat mål än den kristna) och inte bara som en samling fysiska rörelser, är något gott och tillåtet.