Ett antal ledamöter från Humanisternas styrelse har svarat på Stefan Gustavssons och Thomas Idergards utmärkta debattartikel (om att Uppsala universitet och hovet drog sig ur en internationell konferens om trafficking med anledning av att arrangörerna är kritiska mot Sveriges nuvarande abortlagstiftning).

Ledamöterna från Humanisternas styrelse skriver:

”Att utestänga människor från samarbete och från att göra gott på ett område för att de inte omfattar det som för tillfället är majoritetsuppfattning på ett annat område, skapar ett sämre samhälle”, menade man [alltså Gustavsson och Idergard]. Men detta stämmer bara så länge de båda områdena inte är i direkt motsättning mot varandra. I fallet abort och trafficking är det exakt detta som är problemet.

Här skulle man påpeka att två områden knappast kan sägas vara i direkt motsättning mot varandra, utan att det är snarare en uppfattning inom ett område som kan vara i motsättning till en uppfattning inom ett annat område. Men låt oss göra en välvillig tolkning av det som skrivs här och anta att det som avses är att motstånd mot trafficking är oförenligt med motstånd mot nuvarande abortlagstiftning.

Hur argumenterar man då för detta? Jag citerar:

Trafficking, eller människohandel, handlar om frihetsberövade människor som utnyttjas i slavarbete, ofta unga flickor i prostitution. Offren för trafficking berövas självbestämmandet över sig själva och sina kroppar. Att hjälpa dessa offer handlar om att ge dem sitt självbestämmande tillbaka.

Tänk då tanken på en ung befriad flicka som blivit gravid under de kontinuerliga våldtäkter som ofrivillig prostitution innebär. Ska hon mötas av moralistiska kristna män som påpekar att nej, hennes kropp är inte hennes egen nu heller. Nu tillhör den ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ. Därför måste hon ge upp självbestämmandet över sin kropp ytterligare några månader och sedan föda fram ett barn hon aldrig gått med på att skaffa med någon av sina våldtäktsmän som far. Vore det inte rimligare att lämna det avgörandet till offret självt?

Hela traffickingfrågan handlar om människors självbestämmande. Det är det offren måste få tillbaka. Att låsa in dessa offer i en livssituation de aldrig fått chansen att välja är att återigen våldföra sig på deras grundläggande rättigheter, men den här gången för resten av livet. Därför hör arbetet mot trafficking och rätten till fri abort ihop.

Det exempel som ges i det andra stycket appellerar naturligtvis till vår empati. Ska ett offer för trafficking verkligen tvingas genomgå en graviditet och föda ett barn som är resultatet av den horribla behandling som hon har utsatts för?

Den här frågan kan vi emellertid lämna obesvarad och ändå förhålla oss kritiska till nuvarande abortlagstiftning.

Det är nämligen inte så att ett visst svar på den frågan implicerar att vem som helst, av vilken anledning som helst, ska ha rätt till abort.

Om vi bortser från detta och formaliserar ledamöternas resonemang ovan något så kan det framställas så här:

  1. Att hjälpa traffickingoffer handlar om att ge dem sitt självbestämmande tillbaka.
  2. Att inte erbjuda någon tillgång till fri abort är att beröva denne självbestämmandet över sig själv och sin kropp.
  3. Ergo: Att vilja hjälpa traffickingoffer är oförenligt med att vara kritisk till fri abort.

Slutsatsen följer dock inte från premisserna.

Ett offer för trafficking har på ett felaktigt sätt berövats sitt självbestämmande. Man kan också, mer precist, uttrycka det som att ett offer för trafficking äger moralisk rätt till självbestämmande och att offrets självbestämmande har begränsats på ett felaktigt sätt. Att återställa denna orätt och hjälpa offret inbegriper helt klart att ge tillbaka det som felaktigt har berövats offret. Men faktum är att ingen människa har moralisk rätt till ett villkorslöst självbestämmande över sig själv och sin kropp.

Mitt självbestämmande inbegriper exempelvis inte en rätt att förflytta min kropp på ett sådant sätt att höger knytnäve träffar ansiktet på en människa som varken utgör ett hot mot mig själv eller mot någon annan. (Detta borde inte vara särskilt kontroversiellt, utan tycks snarare vara en självklarhet.)

När det handlar om abort så räcker det, på grund av att ingen har rätt till villkorslöst självbestämmande, inte med att hänvisa till självbestämmande för att avgöra frågan. För vi är ju (förhoppningsvis) alla överens om att ingen människa har rätt till ett villkorslöst självbestämmande. Den verkliga frågan är vad en abort innebär.

Innebär en abort ett kränkande av moraliska rättigheter som står över rätten till självbestämmande? Det är den väsentliga frågan. Och den låter sig inte besvaras genom ett upprepat mantra om självbestämmande.

Det är bara om fostret inte äger sådana rättigheter som det blir relevant att hänvisa till rätten till självbestämmande.

Den som håller för sant att fostret är en människa och i kraft av det äger sådana rättigheter kan därför arbeta mot trafficking och samtidigt vara kritisk till nuvarande abortlagstiftning, utan att på något sätt därmed göra sig skyldig till någon motsägelse.