Kristen tro i klassisk skepnad (vilken härefter kort och gott benämns ”kristen tro”) är kontroversiell idag. Inte minst när det kommer till dess moraliska dimension. Där är det vidare kanske främst frågor som berör sex, abort och människans status som syndare (och de konsekvenser detta får i mötet med en helig Gud) som är kontroversiella.

Detta är i sig inget jättekonstigt. Kristen tro frontalkrockar rejält med vår kultur på bland annat nyss nämnda punkter. För en typisk sekulariserad svensk ter sig den hållning som kristen tro har i nämnda frågor som rakt av oacceptabel. En sådan reaktion är dock inte bara psykologiskt begriplig, den är också rimlig. Varför då?

För att kristen tro och västerländsk sekulär humanism de facto bottnar i radikalt olika världsbilder och grundläggande filosofiska antaganden.

Så långt inga konstigheter. Konstigheterna dyker emellertid upp i form av vad som förenklat kan beskrivas som en hybridposition, där vår kulturs hållning i de mest kontroversiella moraliska frågorna förenas med en variant av kristen tro där den senare har anpassats för att passa ihop med det första.

Denna hybridposition tycks möjliggöras av anammandet av en viss epistemologisk (kunskapsteoretisk) position som ibland liknar selektiv skepticism och ibland selektiv sanningsrelativism. När det passar hävdar man att vi minsann inte kan veta hur det ligger till med X som ett skäl till varför meningsmotståndare inte bör göra sanningsanspråk om X. I andra fall, när det passar, så säger man att ”ingen har patent på sanningen” eller att ”ingen äger sanningen”.

(Att vederbörande i och med det själv gör ett sanningsanspråk om X, nämligen att X är beskaffad så att vi inte kan veta något om X, det tycks inte bekomma vederbörande. Inte heller tycks det bekomma vederbörande att denne själv gör just ett sanningsanspråk om sanningen.)

Att göra dylika uttalanden kan tas som ett tecken på ödmjukhet, men jag vill påstå att det snarare handlar om epistemologisk kurragömma.

Med det menar jag att man använder epistemologiska trix för att kritisera andras sanningsanspråk och samtidigt ge sken av att man inte själv gör några sanningsanspråk (och att man själv därför minsann är både ödmjuk och tolerant). När man pressas att försvara sin egen ståndpunkt och sina egna anspråk så gömmer man sig bakom epistemologiska påståenden (men dessa vidhålls endast när det passar).

På Facebook förekommer inom mitt synhåll en del diskussioner mellan kyrkligt engagerade människor där det ovan nämnda förekommer ganska frekvent.

Om inte annat så utgör dessa diskussioner talande exempel på att grundläggande filosofiska antaganden påverkar hur man handskas med en rad andra frågor, inklusive bibeltolkning.

Alla som har en klassisk kristen tro (vilket inkluderar mig själv) och anser det viktigt att bevara, förklara och försvara klassisk kristen tro och teologi måste, enligt min mening, bejaka att detta inte endast handlar om att hävda en viss bibeltolkning framför en annan, utan att vi även måste handskas noggrant och rigoröst med underliggande, grundläggande filosofiska antaganden.