Gudrun Schyman intervjuas i Världen idag och får bland annat ett par frågor om läroplanen och religiösa friskolor. Jag citerar:

Fi ska verka för att meningen ”i överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism” som finns i Läroplanen, ska strykas. Varför det?
– Skolan ska var konfessionslös.

Innebär det att om ni får bestämma så försvinner de religiösa friskolorna?
– Vi vill inte ha religiösa friskolor, det passar inte ihop med ett modernt, sekulariserat samhälle.

Det finns internationella konventioner som uttrycker att föräldrar ska ha rätt att välja utbildning för sina barn som överensstämmer med deras religiösa eller filosofiska övertygelse…
– Det finns hela tiden en konflikt mellan religionsfrihet och den sekulariserade staten. Vi menar att religion är en privatsak och att det är bästa sättet att tillförsäkra religionsfrihet. Det krockar ibland med föräldrarnas rätt, men det är viktigt att skilja på vad som är statens angelägenhet och vad som är privat. Och religionen ska vara en privatsak.

Här finns ett par saker jag snabbt vill kommentera:

  1. En konfessionslös skola innebär en skola som inte bekänner sig till någon religion. Det finns inget i bejakandet av ”den etik som förvaltas av kristen tradition” som förutsätter bekännelse till någon religion, kristen eller annan. Om man lyfter de delar av den kristna moralen som behandlar mellanmänskliga relationer ut ur kristendomen, då kan man knappast säga att det man har lyft ut är något konfessionellt.

    (Man får en moral utan grund, en moral som hänger i luften, men det är en annan sak. Detsamma gäller för övrigt alla andra moraliska system som saknar en adekvat förklaring av moralens ontologi.)

  2. Vad är ”ett modernt, sekulariserat samhälle” egentligen? Är det måhända ett samhälle där staten utövar storskalig kontroll över elevernas uppfattningar i religiösa frågor? Om inte, vad är det? Vad är det i ett sådant samhälle som inte är förenligt med religiösa friskolor?

  3. Att religion är en privatsak är något som tillförsäkrar religionsfriheten, enligt Schyman. En sådan ”religionsfrihet” reduceras emellertid till följande:

    ”Du får utöva vilken religion du vill, så länge den religion du utövar inbegriper att den och dess uttryck är något som du håller för dig själv, en privatsak.”

    En sådan religionsfrihet är givetvis ingen religionsfrihet värd namnet. Så tvärtemot vad Schyman menar så är (statlig) ”privatsakifiering” av religionen i själva verket något som reducerar religionsfriheten, snarare än tillförsäkrar den.

  4. Den konflikt som Schyman menar finns mellan religionsfrihet och ”den sekulariserade staten”, den finns där just på grund av att Schyman tänker att religion ska vara en privatsak. Annars kan staten mycket väl vara sekulär och ändå tillåta (och till och med bejaka) synliga uttryck av livsåskådningar i samhället, såväl traditionellt religiösa som andra.