I majnumret av Budbäraren finns en insändare av Kenneth Ferm som jag vill kommentera. Precis som Ferm tror jag på respekt för varandra i den teologiska debatten. Jag tror vidare att en sansad och saklig teologiska debatt är en god och nödvändig sak.

Ferm skriver:

Efter min förra debattartikel har jag haft samtal där jag fått frågan om jag inte tror på Bibelns ord. Mitt svar blir att ingen av oss har den absoluta sanningen om Bibelns ord, vi tolkar Bibelns ord. Det räcker med att se alla olika kristna samfund runt omkring oss för att inse detta.

Här ställs (1) att ha ”den absoluta sanningen om Bibelns ord” mot (2) att ”vi tolkar Bibelns ord”. En titt på alla ”olika kristna samfund runt omkring oss” gör att vi inser detta, menar Ferm. Det är ju helt uppenbart att det finns en tolkningsvariation bland kristna (och andra), vilket naturligtvis förutsätter att vi tolkar. Förekomsten av samfund med olika sätt att tolka Bibeln visar alltså på ett trivialt sätt att  ”vi tolkar Bibelns ord” (2), men säger ingenting alls om (1) eller om relationen mellan (1) och (2).

Vad innebär det att ha ”den absoluta sanningen” om något? Jag vill påstå att det inte föreligger någon meningsfull skillnad mellan sanning och absolut sanning. En proposition (tes, påstående) som är sann överensstämmer med verkligheten. Att det regnar utanför mitt fönster just nu är sant om och endast om det förhåller sig så att det faktiskt regnar utanför mitt fönster just nu. Att lägga till ordet ‘absolut’ innan gör varken till eller från. Propositionen är antingen sann eller så är den inte sann.

När det gäller ”sanningen om Bibelns ord” så gäller samma sak här. Om jag påstår något om en bibeltext så är mitt påstående sant om och endast om det överensstämmer med verkligheten. Påstår jag att Paulus i Romarbrevets första kapitel avser att säga att sakförhållande S råder, då är mitt påstående sant om och endast om det faktiskt var Paulus avsikt att säga att sakförhållande S råder.

Det här innebär att någon kan ha en sann förståelse/tolkning av en viss bibeltext utan att denne själv (eller någon annan människa) nödvändigtvis vet om att detta är fallet. Sanningsvärdet hos en proposition har ingenting att göra med huruvida jag eller någon annan har goda skäl att tro att propositionen är sann eller inte. En proposition kan vara sann även om inte en enda människa varken har goda skäl att tro att den är sann eller tror att den är sann. I relation till det Ferm skriver så innebär detta att det inte finns någon motsättning mellan (1) och (2).

Det faktum att vi tolkar något på olika sätt innebär INTE att ingen av våra olika tolkningar kan vara sann. Det innebär bara att alla våra olika tolkningar inte kan vara sanna samtidigt; om två tolkningar motsäger varandra så är minst en av dem falsk/felaktig.

Ferm skriver vidare:

Problemet uppstår när några anser sig ha den enda rätta tolkningen och inte kan respektera andras tolkning. Det är då vi riskerar fundamentalism.

Att anse sig ha ”den enda rätta tolkningen” är rimligen detsamma som att anse sig ha den sanna tolkningen. För om min tolkning är sann, då är alla tolkningar som motsäger min tolkning med nödvändighet falska och felaktiga.

Att det skulle vara ett problem att hävda att ens tolkning av en viss bibeltext är sann, det kan jag inte se. Vad är alternativet? Ska jag säga att min tolkning är falsk trots att jag tror att den är sann?

Det borde inte behöva sägas, men att tro att något är sant innebär inte på något sätt automatiskt att man dumförklarar människor som har en annan uppfattning. Inte heller innebär det att man tror sig vara en ofelbar övermänniska.

Ferm tycks mena att man ska undvika att anse att man har en sann tolkning för att man annars ”riskerar fundamentalism”. Det är, menar jag, att försöka undvika ett dike genom att hoppa ner i ett annat. Problemet med fundamentalism är inte att man tror sig ha en sann tolkning, utan att man är blind för sina egna epistemiska (kunskapsmässiga) begränsningar. Det är med andra ord inte att jag tror och hävdar att min tolkning är sann som är problemet, utan att jag tror att jag är (nästan) ofelbar i min tolkning.

Ferm skriver också följande:

I vår iver över att ha rätt tolkning reducerar vi Guds storhet. Både i frågan om Jesus är enda vägen till frälsning och i frågan om jungfrufödseln. Jag tror inte Gud är begränsad till att Jesus måste födas specifikt genom biologisk jungfrufödsel. Vi har två evangelister som helt hoppar över denna detalj och Paulus ägnar det inte ett ord i sin undervisning av nya församlingar. Själv tror jag enligt vår trosbekännelse, men exakt hur det gick till är inte för mig det centrala. Att Gud sände sin son till jorden är för mig det viktiga.

När det gäller det här med att reducera Guds storhet så skulle jag kunna säga följande: ”Kenneth Ferm, jag tycker att du reducerar Guds storhet när du vidhåller att Gud sände sin son till jorden. Gud, i sin storhet, kan väl mycket väl ha gjort något annat istället? Du försöker stoppa in Gud i en låda!”

Problemet med både mitt hypotetiska uttalande och med Ferms resonemang är följande: De förutsätter båda att försanthållandet av att Gud har handlat på ett visst sätt reducerar Guds storhet. Det senare följer dock inte på något sätt av det första. Om Gud har handlat på sätt X och också uppenbarat detta för människan, skulle det då vara ett förminskande av Gud om människan höll för sant att Gud har handlat på sätt X? Givetvis inte!

Att hålla för sant att Gud har handlat på ett visst sätt är inte samma sak som att hålla för sant att Gud inte kunde ha handlat annorlunda.

Det senare, men inte det första, kan innebära ett reducerande av Guds storhet (men behöver inte göra det; att Gud exempelvis inte kan bryta sina löften är en egenskap som bidrar till Guds storhet snarare än reducerar den).

Ferm fortsätter:

Genom Jesu undervisning är vägen via honom den naturliga frälsningsvägen. Ingen kommer till Fadern utom genom mig, säger han. Därför sker vår mission genom att vi sprider det glada budskapet om Jesus. Men att hävda att det aldrig finns någon annan möjlighet till frälsning känns som att reducera vår treenige Guds storhet. Vi glömmer Jesu budskap för att träta kring formerna, jungfrufödsel och att det absolut inte får finnas någon som helst annan väg till frälsning. Vem är jag att döma här?

Här gäller samma sak:

Om Gud har bestämt sig för erbjuda en frälsningsväg och också kommunicerat till människan att det endast finns en frälsningsväg och att den vägen är Jesus, hur kan då människans försanthållande av detta reducera Guds storhet?

Det ena följer helt enkelt inte av det andra.

Att vi ibland glömmer vissa delar av Jesu budskap är knappast ett argument för att också glömma andra delar, som det här med att Jesus är den enda vägen till Gud. Det handlar inte om att det inte ”får” finnas andra vägar (som om någon extern part begränsade Guds möjligheter), utan om att det, enligt Jesus själv, de facto inte finns några andra vägar.

Slutligen, vem är du att döma här? Ja, inte är du Gud i alla fall. Det innebär att du, precis som jag och alla andra människor, bör vara ödmjuka inför Gud och vad Gud har uppenbarat. Att säga att det nog ändå kan vara på ett annat sätt än vad Gud har uppenbarat är inte särskilt ödmjukt, och det hjälper knappast heller att försöka tänka ut hur Gud borde ha gjort för att vara ”större”.

För tydlighetens skull vill jag, avslutningsvis, säga att ett ifrågasättande av det som Gud faktiskt har uppenbarat inte är detsamma som ett ifrågasättande av huruvida Gud faktiskt har uppenbarat det. Medan det första innebär ett ifrågasättande av Gud så innebär det senare snarare ett ifrågasättande av min och andras kunskap om vad Gud har uppenbarat (vilket är något annat). Jag uppfattar tyvärr Ferms resonemang som ett fall av det första, eftersom att han själv erkänner att Jesus sa ”ingen kommer till Fadern utom genom mig”.