Torbjörn Carlsson, krönikör i Piteå-Tidningen, berör med viss frekvens kristen tro, och då vanligen på ett raljerande sätt. I Carlssons senaste krönika, rubricerad ”Kanske är Gud ett virus”, skrivs ett par saker jag vill kommentera:

Därmed över till Jesus. Det finns inga samtida dokument som styrker att han överhuvudtaget funnits. De nedtecknade utsagor som existerar skrevs 50-100 år efter hans död.

Här behöver man inte säga mycket mer än: Och?

Det är korrekt att det inte finns några samtida dokument, men vilken slutsats bör vi dra av detta? Att Jesus egentligen aldrig har existerat? Det är en, bland historiker, väldigt kontroversiell slutsats, och bevisbördan vilar på Carlsson ifall han vill hävda detta.

I kristendomen jämställs han med Gud. En ren hädelse om man läser första budordet i gamla testamentet.

”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Carlsson har uppenbarligen inte förstått treenighetsläran. Jesus är, enligt kristendomen, inte ytterligare en gud. Att hävda det skulle vara ett brott mot det första budet, men detta är inte vad kristendomen hävdar. Det kristendomen hävdar är att Gud är en (1) till sitt väsen, men samtidigt tre (3) personer: Fadern, Sonen och Anden.

Jesus (Sonen) är alltså Gud – inte ytterligare en gud.

Faktum är att de första dryga 300 åren efter Jesus död så fanns det en mängd kristna inriktningar som inte jämställde Jesus med Gud, men år 325 vid kyrkomötet i Nicaea drogs tumskruvarna åt. Där bestämdes att Jesus är gudomlig och en del av den heliga treenigheten. De som vågade ha en annan åsikt fördömdes som kättare och skulle vid behov utrotas.

Det här är en faktoid. I ”Truth and Fiction in The Da Vinci Code: A Historian Reveals What We Really Know about Jesus, Mary Magdalene, and Constantine” skriver Bart Ehrman följande:

The Council of Nicea met in 325 CE to decide the issue. Contrary to what Leigh Teabing [litterär figur i Dan Browns "Da Vinci-koden"] asserts, it was not a particularly close ”vote.” The vast majority of the 200 or 250 bishops present sided with the view of Athanasius against Arius, which was eventually to become the view of Christianity at large (although the debates continued for decades even after the council). And more important, contrary to Teabing, it was not a vote on Jesus’ divinity. Christians for 250 years had agreed Jesus was divine. The only question was how he was divine, and that was what the Council of Nicea was called to resolve.

Carlsson fortsätter:

Om vi ändå är inne på religion kan man fundera över om det finns några gudar och i så fall hur många.

Kanske har det vi kallar Gud formen av ett virus. Kanske är retrovirus svaret på livets uppkomst. Det som har skapat människan.

Låter det tokigt?

Säkert för den troende som av olika skäl inte förmår att tänka utanför boxen. Men den som är intresserad kan läsa om den moderna molekylära biologin som på senare år gjort häpnadsväckande upptäcker, bland annat när det gäller just virus. Eller närmare bestämt endogena retrovirus.

Att det vi kallar Gud skulle vara ett virus är inte tokigt – det är inkoherent. Det vi kallar Gud är per definition en immateriell entitet. Ett virus är emellertid en biologisk och i allra högsta grad materiell entitet. Att påstå att det vi kallar Gud är ett virus är således inkoherent. Det är som att påstå att en man är ungkarl och samtidigt påstå att han är gift – och det har absolut inget att göra med att ”tänka utanför boxen” (förutsatt att ”boxen” vi talar om inte är logik och koherens).

(Detta är naturligtvis inte den enda skillnaden mellan det vi kallar Gud och ett virus, men detta räcker gott för att visa problemet i Carlssons resonemang.)

Evolutionsteorin bygger definitivt på mer och mer kunskap. Det gör inte gudstro.

Förutsatt att Carlsson accepterar den traditionella analysen av kunskap (som säger att kunskap är sann, berättigad tro) så implicerar det Carlsson skriver att gudstro inte kan vara berättigad och sann. Bevisbördan för detta vilar på Carlsson, och det vore oerhört intressant att se Carlssons argument för detta.

Carlsson måste visa (1) att det inte existerar situationer i vilka de som befinner sig i situationerna är epistemiskt berättigade att tro att Gud existerar och/eller (2) att Gud inte existerar.

Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att Torbjörn Carlssons tunna resonemang skramlar på rätt bra, men de är just det: tunna.

Om Carlsson, mot förmodan, skulle råka googla sitt eget namn och halka in här så välkomnar jag en replik. Jag skulle gärna se Carlsson ge sig på mer sofistikerad religionskritik än bara provokativa oneliners.