Tidigare i år fick jag syn på ett flygblad som inbjöd till ett antal gudstjänster (mer specifikt och på kyrkspråk: tältmöten). Det tycktes som om det handlade om en utåtriktad satsning. Jag är helt säker på att det låg goda motiv bakom. Det brukar det göra. Men i en kultur där tro på Gud för många människor är ungefär lika otänkbar som tro på tomtar och troll, där är en sådan sak – tror jag – dömd att misslyckas.

Att Gud existerar och att Jesus från Nasaret är den enda vägen till honom, det är för många inte ett tänkbart alternativ. Det finns liksom inte ens på kartan. Flygbladet kunde lika gärna ha inbjudit till en åktur med jultomtens flygande renar.

Tyvärr så verkar alldeles för få kristna inse konsekvenserna av att gudstro inte längre är normen i Sverige. Man inser förstås att det har hänt något; att Sverige har sekulariserats i relativt hög grad – något som man för övrigt ofta beklagar sig över. Men att detta skulle innebära att man behöver visa att gudstron är ett tänkbart – och till och med trovärdigt – alternativ, det tycks vara en svårnådd insikt.

Hur gör man då? Ett vanligt förfarande är att man gör som man ”alltid” har gjort, dvs att man gör ungefär som man gjorde back in the day, när gudstro var normen. Detta är naturligtvis illa, men ett annat och betydligt värre förfarande, det är att man tonar ner sanningsfrågan och istället satsar på upplevelser.

Andligheten är ju trots allt inte död i Sverige. Den har tvärtom återuppstått i form av någon sorts må-bra-version, där just upplevelsen, det egna välbefinnandet, står i centrum. Sanningen däremot, den är inte speciellt relevant. Inte koherens heller; de ”andliga” föreställningarna behöver inte vara logiskt sammanhållna och motsägelsefria. Man kan således göra ett ihopkok av allt möjligt som man tycker ”känns bra”. Att det blir motsägelsefullt gör ingenting.

På det aktuella flygbladet fanns följande uppmaning:

”Kom och ta del av det fantastiska vi upplever!”

Jag vet inte om arrangörerna menade det i bemärkelsen ”Kom hit och se att vi kan erbjuda den bästa upplevelsen!”, men helt klart är i alla fall att det finns en tendens till ett sådant tänk i kyrkan. Detta är katastrof av flera skäl:

  1. Det är fullkomligt irrelevant i det långa loppet om jag gör en massa häftiga upplevelser i en kyrka, om det som predikas i kyrkan ändå inte är sant. En påhittad Jesus kan liksom inte rädda någon. Sanningsfrågan är därför av yttersta vikt.

  2. Häftiga upplevelser i en kyrka leder inte automatiskt till (frälsande) gemenskap med Gud i och genom Kristus. Man kan göra hur många häftiga upplevelser som helst, till och med i kyrkan, utan att lära känna Gud.

  3. Om jag söker mig till och håller fast vid tron bara för att kyrkan ger mig häftiga upplevelser, vad händer då när jag hittar ännu häftigare upplevelser någon annanstans? Ledtråd: Jag tar mitt pick och pack och går vidare.

Om jag å andra sidan dras till och håller fast vid tron därför att det finns goda skäl att tro att dess innehåll är sant, då är upplevelserna av underordnad betydelse. Då packar jag inte ihop mina grejer och drar bara för att någon annan kan erbjuda en häftigare upplevelse – eller för att kristen tro visar sig innehålla sådant jag tycker är obekvämt.

När Jesus undervisade om något som uppfattades som obekvämt i Joh 6 (vers 60: ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?”), då ”drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre följde honom” (vers 66). Detta trots att de hade gjort en massa storslagna upplevelser i närheten av Jesus.

Kyrkan behöver ge sanningsfrågan det fokus den förtjänar. För det är ju liksom inga småsaker som står på spel: Om kristen tro inte är sann, om Jesus inte uppstod från de döda, då är vi kristna, som Paulus skriver, ”de mest beklagansvärda av alla människor” och vår tro är fullständigt meningslös (1 Kor 15:13-19).