Föreställ er en nybyggd träeka och låt oss kalla den E1. Ekan används flitigt och delar behöver bytas ut med jämna mellanrum. Ekans ägare byter då och då ut vissa brädor och andra saker i konstruktionen. Efter ett visst antal år är alla delar av ekan utbytta. Inte en enda molekyl från den ursprungliga konstruktionen finns kvar. Låt oss kalla den ”nya” konstruktionen E2.

Nu kommer frågan: Är det fortfarande samma eka? Är E1 samma eka som E2?

För att krångla till det ytterligare så råkar det vara så att alla delar från den ursprungliga konstruktionen, E1, finns kvar. Dessa sätts nu ihop på exakt samma sätt som de satt ihop när E1 var ny. Låt oss kalla denna konstruktion E3.

Är E3 samma eka som E1? I så fall kan E2 omöjligt vara samma eka som E1, eftersom det skulle innebära att E1 = E2 = E3. Det skulle med andra ord innebära att E3 är samma eka som E2, men eftersom att dessa två ekor kan beskådas sida vid sida så är det uppenbarligen inte så att E3 är samma eka som E2 (de är två till antalet, inte en).

De alternativ som finns är följande:

(1) E2 är samma eka som E1.
(2) E3 är samma eka som E1.
(3) Varken E2 eller E3 är samma eka som E1.

Vilket av alternativen är korrekt? Om man jämför alternativ 1 och 2 så verkar det rimligare att välja alternativ 2, eftersom E3 är den konstruktion som är mest lik E1. Jag vill därmed påstå att man i alla fall kan räkna bort alternativ 1.

Föreställ er nu en människa och låt oss kalla henne P1. Eftersom att en människas kropp består av celler som ständigt dör och byts ut så innebär det att varenda cell i en människas kropp är utbytt efter en viss tidsperiod (man brukar prata om 6-7 år). Låt oss säga nu att det går 10 år. Nu är alla celler i P1:s kropp utbytta – det är helt enkelt inte samma kropp längre. Låt oss kalla personen som har den nya kroppen P2.

Nu kommer förstås den oundvikliga frågan: Är P1 samma människa/person som P2?

Jag vill påstå att vi inte kan besvara frågan med något annat än ett ja. Vi kan åtminstone inte leva våra liv utan att tro att människor behåller samma identitet över tid. Vi betraktar en 10-årig pojke som samma person 70 år senare, då denne fyller 80 år. Detta gör vi trots att det inte finns en enda cell kvar från 10-åringen.

Den enda rimliga slutsatsen verkar vara att våra identiteter inte sitter i våra kroppar, men hur ska vi förklara det? Ett förslag, som jag uppfattar som rimligt, är följande: Människor består av något mer än bara materia, och i detta immateriella – vi kan kalla det själen – har våra identiteter sin grund.