Jag har flera gånger det senaste året uppmärksammat en, i mina ögon, tämligen irriterande begreppsförskjutning vad gäller bröllop. Begreppen bröllop och äktenskap hänger förstås ihop i och med att det ena implicerar det andra. Märkligt nog så verkar dock bröllop nästan ha uppnått en sorts ”självexistens”; bröllop verkar i princip ha fått ett egenvärde som det inte haft tidigare. Det är åtminstone så jag uppfattar det; att bröllop tidigare, om än inte helt och hållet, så åtminstone i större utsträckning, handlade om äktenskap.

Vigseln, som logiskt sett är den viktigaste delen av ett bröllop (utan den är det vara svårt att motivera vad man firar på festen), där parterna lovar att älska varandra tills döden skiljer dem åt, innebär ingåendet av äktenskap. Detta, att en man och kvinna ingått äktenskap ansågs vara – och är fortfarande – något som är värt att fira, därav bröllopsfesten.

Idag, i vår kultur, verkar det som att bröllop i princip har blivit viktigare än äktenskap. Fokus tenderar att ligga mer på den upplevelse som ett bröllop innebär för brudparet (och gästerna), än på själva äktenskapet, som rimligtvis bör vara den egentliga poängen med alltihop.

Det har blivit extremt viktigt att allting är perfekt: Klänningen måste vara spektakulär, likaså sminket, och detsamma gäller förstås även brudgummens utstyrsel. Musiken under vigseln måste vara klockren. Efter vigseln ska brudparet transporteras till festlokalen i ett så häftigt fordon som möjligt. Festen måste vara i toppklass, med allt vad det innebär för mat, dukning, utsmyckning av lokalen. Och så vidare. Upplevelsen är det viktigaste, för brudparet i första hand, men också för gästerna.

Vad man skulle kunna benämna bröllopsångsest är inte direkt ovanligt. Kanske inte för att det är en stor grej att lova någon livslång trohet (vilket det är!), utan snarare för att man oroar sig för att allt inte ska fungera som planerat.

Kommer jag att stamma i kyrkan? Tänk om jag ser konstig ut? Tänk om den vattenfasta ögonskuggan ändå börjar rinna? Tänk om kantorn spelar fel ingångsmusik? Och så vidare.

En konsekvens av att fokus ligger på upplevelsen är att bröllop har blivit dyrt. Riktigt dyrt. Man kan spara pengar i flera år för att ”ha råd att gifta sig”. Man måste ju vänta tills man har råd. Att det egentligen är gratis att gifta sig, att ingå äktenskap, verkar det vara få som bryr sig om. Upplevelsen till varje pris!

Att det har blivit såhär i en sekulariserad kultur, där äktenskap inte har någon speciell moralisk status, det kan jag förstå. Där är ju i princip allt som återstår själva upplevelsen. Den romantiska, underbara upplevelsen. Vad jag däremot inte kan förstå är att samma tendens finns hos kristna.

(Okej, jag kan nog förstå det, och jag har vissa hypoteser om hur det har blivit så, men min poäng är förstås att det inte bör vara så.)

Den klassiskt kristna synen på äktenskapet är kortfattat att det är Guds tanke och ramen inom vilken en man och en kvinna ska dela livet och sexualiteten tillsammans, samt ta hand om och uppfostra de barn som följer av deras förening.

Lika lite som själva äktenskapet kan reduceras till en upplevelse kan ingåendet av äktenskap reduceras till en upplevelse, givet ett kristet perspektiv. Detta utesluter dock inte på något sätt att ingåendet av äktenskap är något som är värt att fira och att en fest därmed är på sin plats. För givetvis är det värt att fira att två personer hittat varandra och vill dela resten av livet tillsammans. Och givetvis kan man därför se till att bröllopsdagen blir något utöver det vanliga, och dela den med familj och vänner, bjuda på god mat och allt sådant. Detta är dock inte det viktiga – och det är definitivt inte någon nödvändighet att allt är perfekt (eller ens i närheten av perfekt).

Det är tragiskt att också kristna människor har socialiserats in i upplevelsefokuseringen, så att de också i betydande utsträckning betraktar bröllopet som en upplevelse och därmed inte ser vad det egentligen handlar om. Det mest tragiska konkreta exemplet är när kristna människor som inte är gifta, men som ändå lever som om de vore gifta, motiverar detta med ett ”vi har inte råd att gifta oss än” (eller något liknande).