Jag läste precis Humanisternas manifest ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle”. Inget nytt under solen, men ett par kommentarer vill jag ändå göra.

Det första som slår mig är att Humanisterna gärna kastar in både sekulärhumanismen och exempelvis kristendomen under rubriken ”livsåskådningar” när detta är till fördel för Humanisterna:

Dessutom diskrimineras fortfarande den sekulärhumanistiska livsåskådningen av staten med avseende på statligt stöd, jämfört med andra livsåskådningssamfund.

När en sådan fördel för Humanisterna inte föreligger, då buntas däremot de livsåskådningar som bejakar en övernaturlig verklighet onyanserat ihop under rubriken ”religion” och behandlas som om dessa livsåskådningar vore identiska med varandra.

Om din livsåskådning tillhör kategorin ”religion”, då ska du minsann hålla den för dig själv. Det står dig fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”, för en sådan ”personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många”.

Men skulle det vara så att din livsåskådning inkluderar att du låter exempelvis bibeltexter färga dina åsikter, då ska du hålla dina åsikter för dig själv – då är du farlig.

Jag kan på många punkter instämma med Humanisterna i deras religionskritik. Det finns många livsåskådningar, inklusive de som rubriceras ”religiösa”, som innehåller moralisk galenskap. Jag menar dock att det är ett fatalt misstag att generalisera på det sätt Humanisterna gör, och att det är långt ifrån bara ”religiösa” livsåskådningar som innehåller moraliska galenskaper.

Vidare så vill inte heller jag att Sverige ska styras av någon religiös elit, utan jag ser ett stort värde i demokratin. Jag anser att alla – oavsett livsåskådning – ska få ta sina åsikter till bordet. Humanisterna vill dock, verkar det som, att den som har en livsåskådning som Humanisterna ogillar ska hålla sina åsikter för sig själv.

För det står ju, enligt Humanisterna, var och en fritt att ”uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet”. Underförstått är alltså att det inte står var och en fritt att att ha en mer traditionell uppfattning.

Manifestet avslutas med följande ord:

[...] humanismens mål [är] att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv och bygga en etik med utgångspunkt i förnuft, medkänsla och demokratiska principer.

Humanismen utgår från att godhet kommer inifrån, inte uppifrån. Det är dags att jämna ut oddsen.

Om nu människan är en ”myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv”, varför litar då inte Humanismen på människan när hon väljer en annan livsåskådning än sekulärhumanismen? Är människan kanske bara myndig när hon väljer ”rätt” livsåskådning (dvs. sekulärhumanismen)? Är det möjligtvis så att vissa människor (Humanisterna?) är mer myndiga än andra och därför har någon sorts tolkningsföreträde?

Vad gäller etik och moral så undrar jag (fortfarande!) vad den ontologiska grunden för moralen är, givet en ateistisk/sekulärhumanistisk världsbild. Varifrån kommer de transcendenta, allmängiltiga moraliska värdena om inget transcendent existerar?

Är moraliska värden som exempelvis mänskliga rättigheter måhända endast subjektiva, godtyckliga konstruktioner – en smaksak? I så fall, varför resonerar då Humanisterna som om verklig ondska existerar, som om utsagan ”du är ond” betyder något annat än ”jag ogillar dig”?

(Humanisternas ordförande, Christer Sturmark, har tidigare hänvisat till evolutionen som grund för moralen, vilket inte fungerar.)

Det finns mer i Humanisternas manifest som ber om en kommentar, men det får räcka så. Med lite inspiration från George Orwells ”Animal Farm” – och med glimten i ögat förstås – skulle man kunna sammanfatta manifestet såhär:

Alla livsåskådningar är jämlika, men vissa livsåskådningar är mer jämlika än andra.