Tro och tänkande

Eftertanke är inte farligt

söndag

1

februari 2009

0

KOMMENTARER

Två känsliga frågor

Postat av i Tro & Kyrka

closeDetta inlägg skrevs för 5 år 7 månader 2 dagar sedan. Det är därför möjligt, men dock inte alls nödvändigt, att det inte längre är representativt för min position i olika frågor som eventuellt diskuteras i inlägget. Kommentera gärna om det är något som verkar konstigt.

Det här är ett känsligt ämne. Det verkar i alla fall så, vilket kanske inte är så konstigt. Men jag vill gärna ta två steg tillbaka och tänka lite kring detta – och gärna tillsammans med er. Och helst utan att lägga så mycket fokus på eventuella emotionella reaktioner dessa frågor kan väcka. Beredda? Bra, då kör vi.

Frågorna är:

(1) Älskar Gud alla människor? Och vad betyder det i så fall?

(2) Duger jag som jag är (i Guds ögon)?

Jag utgår ifrån ett antal premisser, varav de viktigaste är:

(a) Gud hatar synd (dvs, sådant som strider mot Guds moraliska vilja).

(b) Alltsedan Fallet är människans natur syndig (i vilken grad den är det är dock inte relevant för mitt resonemang), vilket också är en orsak till att synden är universell (dvs, att alla människor syndar).

(c) Gud hade med rätta kunnat lämna människan under domen, med straffet – att för evigt vara skild från Gud – som påföljd, men Gud valde att själv, i Jesus, ta på sig människans straff, och genom detta räcka människan nåd, givet att hon vill ta emot den.

(d) Varje människa som tar emot Guds nåd i tron på Kristus kommer Gud att reformera. Dvs, forma till kristuslikhet och rättfärdighet. Detta projekt börjar i den här världen och färdigställs i nästa.

Jag börjar gärna med fråga (2), eftersom jag uppfattar den som enklare att besvara.

Duger jag som jag är? I en mening gör jag det. Jag behöver inte göra något överhuvudtaget för att förtjäna Guds nåd. Det skulle utgöra en motsägelse då själva poängen med nåd är att den är oförtjänt. Jag får komma till Jesus exakt som jag är, med exakt den skit jag har i mitt liv, med exakt alla mina fel och brister. Att försöka städa upp i mitt liv innan, för att i någon mening försöka bli fin nog för att få närma mig honom, det vore ett misstag av enorma proportioner. Jag får komma precis som jag är. Och i den meningen duger jag alltså som jag är.

Gud är dock inte nöjd med mig som jag är. Jag är inte så som jag borde vara. Jag är inte rättfärdig. Därför kan Gud inte vara nöjd med mig och bara lämna mig i det skick jag är i. Det är inte hållbart att jag ska fortsätta existera med min syndiga natur och fortsätta göra det onda. Därför kommer Gud att reformera mig. Och i den meningen duger jag alltså inte som jag är.

Fråga (1) är i mina ögon mer komplex:

(I) Om vi med ”människor” avser människan som helhet, inklusive den syndiga naturen, då kan frågan knappast besvaras med ett ja, eftersom Gud hatar synden. (Nej, jag går inte med på att Gud hatar synden för att den skiljer människan från honom. Det är tvärtom: Synden skiljer människan från Gud därför att Gud hatar den.)

(II) Om vi däremot definierar ”människor” (det Gud älskar) som någon sorts minsta gemensamma nämnare, som är densamma både för ”vanliga” människor, med syndig natur, och för rättfärdiga människor, som t.ex. Adam före Fallet, då kan vi förmodligen besvara frågan med ett ja. Men då måste vi också vara medvetna om att vi har definierat bort allt som skiljer en människa från en annan. Att Gud älskar mig betyder då alltså inte att Gud älskar mig för något som är unikt hos mig. Dvs, att Gud älskar mig ska jag i så fall inte ta personligt – det har inget med ”mig som person” att göra.

(III) Ett annat alternativ, som jag uppfattar som tämligen intressant, det är att Gud älskar mig i Kristus. Iklädd Kristi rättfärdighet är jag älskvärd i Guds ögon. I Kristus är jag en komplett människa. Jag är fortfarande jag – min identitet är inte försvunnen, tvärtom är det i Kristus som jag ”blommar ut” till fullo – men utan synd. Detta perspektiv kan dock bli problematiskt – dock inte omöjligt, tror jag – med tanke på att Paulus exempelvis skriver att ”Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom 5:8). Här måste man i så fall förstå det som att Gud förvisso älskade oss medan vi ännu var syndare, men att orsaken till detta var att Gud visste vad vi kunde bli; vår potential i Kristus.

Parentes: Tillståndet som ovan benämns ”i Kristus” innebär i Kristus, på grund av Kristus och det kommer så småningom, i livet efter detta, när Gud fullbordar reformationen av oss som är i Kristus, att övergå till i oss själva, på grund av Kristus. Det är dock viktigt att poängtera att varken mitt nuvarande tillstånd (i Kristus; iklädd hans rättfärdighet) eller det kommande tillståndet (formad till fullkomlig kristuslikhet) är min egen förtjänst – allt är av nåd.

Detta alternativ innebär att Gud älskar mig (som är i Kristus) i vidare mening än i alternativ (II), men det innebär också att Gud inte älskar alla människor. Åtminstone inte på samma sätt som han älskar de som är i Kristus. Jag tror vidare att det är möjligt med en syntes mellan (II) och (III). Det skulle i så fall innebära att Gud älskar alla människor med en sorts allmän, generell kärlek och att han dessutom älskar de som är i Kristus med en kärlek utöver den generella.

Som säkert framgår så har jag ingen bestämd uppfattning om hur fråga (1) bör besvaras (mer än att jag intar en kritisk hållning till den vanliga ”Gud älskar alla”-klyschan, vilken jag uppfattar som onyanserad) och det finns med största sannolikhet både variationer av de alternativ jag har skissat på, samt en massa andra alternativ.

Om du har orkat läsa ända hit så gissar jag att du uppfattar frågan som åtminstone lite intressant. Du får gärna skriva ett par rader om du känner för det. Det vore intressant att läsa fler tankar kring detta.

p5rn7vb

Taggar: